Gör inte ekumeniken till en konservativ stoppkloss

Jag tycker mig ändå vara väl förankrad i vad ekumenik är. Jag har studerat ekumeniska tunga dokument i ekumenisk teologi på kyrkornas världsråds egna ekumeniska institut - Bossey. Jag har bott och levt tillsammans med människor från olika kulturer och länder och grenar inom den kristna tron. Jag har suttit på kyrkgolvet och i bibelgrupper i den ekumeniska kommuniteten Taizé.

På sistone har jag hört ekumeniken användas retoriskt på ett sätt som jag inte delar.

Något av det viktigaste inom ekumeniken är att enheten inte är någonting vi skapar utan upptäcker. Det handlar alltså inte om att bli så identiskt lika som möjligt, utan att kärleksfullt kunna blicka på den jag till viss del är olik och se att vi redan hör ihop - inte för att jag bestämt det utan Gud. Något av det första jag fick höra när jag mötte den före detta generalsekreteraren för kyrkornas världsråd - Ioan Sauca - var när han sa att i mötet med en annan kristen och tradition så blev han bara mer förankrad och stolt över sin egen. Det var en viktig ekumenisk implikation för honom - att se mångfalden i våra olika uttryck och i det bli stolt över sin egen kyrka. Det är också möjligt - i det ekumeniska landskapet.

Vad är ekumenik? Är det endast de trosbekännelser och ekumeniska möten de första århundrade som vi har förenas kring? Vad får ekumeniska följder? Jag tycker mig höra en rädsla och ibland ett mindervärdeskomplex. Det är som att vi är evangelisk lutherska men fortfarande med ett lillasyskon-komplex mot katolska kyrkan. Ibland hör jag att ekumeniken används på ett hämmande sätt, som en konservativ stoppkloss. Jag höll på att smälla av när jag hörde en person säga att den fått höra att man som präst helst inte ska sitta med benen i kors under gudstjänst på grund av… ekumeniska konsekvenser.

En följdfråga blir ju given så fort man inte kan göra något på grund av ekumeniska konsekvenser: Mot vilken av alla kyrkor i världen då? Det finns exempelvis många kyrkor i världen där dans och rörelse är en viktig del av gudstjänsterna och inte hur vi sitter på en stol. Ett annat område där ekumeniken används som någon slags konservativ retorik är när det plötsligt är helt otänkbart att det också skulle kunna finnas ett alkoholfritt vin i rummet så att någon inte behöver falla tillbaka in i missbruk, på grund av ”ekumeniska konsekvenser”. Mot vilken kyrka då? Katolska kyrkan som ändå inte delar nattvardssyn med oss? Det är inte sakfrågan i sig, utan att man slänger sig med detta begrepp som någon slags kyrklig härskarteknik, eller veto, som ska slå ut alla andra viktiga aspekter utan förklaring.

Det är tråkigt om vi inte kan vara stolta över vår egen tradition och kyrka, exempelvis det lutherska och att ständigt vara i reformation. Genom att vara dem vi är lever vi absolut i relation till den världsvida kyrkogemenskapen. Det har fått ekumeniska implikationer att vi vigt kvinnor till präster och exempelvis kan stötta de kvinnor som just nu i Lettland fått en ärkebiskop som inte vill prästviga dem. Det får ekumeniska konsekvenser hur vi som kyrka förhåller oss till klimatkrisen för den lokala kyrka i en annan del av världen får lida naturkatastrofer och följder av den. Det får ekumeniska följder och syskonband med kyrkor genom att vi länge varit så stora och trygga i Act-alliansen. Det får ekumeniska konsekvenser och hopp för alla de homosexuella kristna syskonen vi har världen över som lider förtryck, våld och död att vi i alla fall i vår kyrka viger er till äktenskap. Ett ekumeniskt hopp - när ens egen kyrka inte erkänner dig.

När vi slänger oss med att saker och ting får ekumeniska konsekvenser som en konservativ stoppkloss, blir det svårt att frimodigt vara den evangelisk lutherska folkkyrka vi är. Självfallet har allt vi är och gör ekumeniska konsekvenser, världsliga konsekvenser och konsekvenser för den enskilda människan i församlingen. Vi hör ihop, vi kristna, vi människor. Det är både en möjlighet och ett ansvar. Det låter lite bildat att använda sig av ekumeniken som en konservativ stoppkloss - men man får gärna ha på fötterna och i så fall redovisa för sin syn på ekumenik och vilka kyrkor man hänvisar och inte hänvisar till.

Till sist vill jag säga att denna retorik ofta kommer från äldre män eller yngre präststuderande som vill ställa sig in hos dem. Så här kommer istället en röst från en ung kvinna som inte är här för att debattera, men som också vill få sitt sagt om ekumeniken.

Sofie Halvarsson, präst