Varje människa är en guldklimp för smeden att bearbeta

När åsikter yr som allergiframkallande pollen i luften denna märkliga försommar tänker jag på min bildade och lågmälde kollega på den folkhögskola där jag för fyrtio år sedan arbetade.

När skuggorna föll över jordens folk citerade han en diktare vars namn jag glömt. Men jag minns orden: ”Nu gäller det att ha goda vänner, väl förtrogna med det sparsamma ljuset.”

En som är väl förtrogen med det sparsamma ljuset är den läkare med många års erfarenhet av arbete på akuten och intensiven som en gång höll ett föredrag på en studentafton. Alla lyssnade på helspänn och efteråt ven skarpa smarta studentargument genom luften.

Det handlade om Guds godhet och om alla ondska. Läkaren sa stilla: ”Jag tror inte att allt kommer ur Guds hand, men jag vet att han kan ta allt i sin hand.”

På söndag handlar det om dopet. Två dop nämns i evangeliet. Det dop som Johannes döpte med och det som Jesus skulle döpa med.

Det första, Johannesdopet, hade Jesus själv döpts med. Till sin förskräckelse hade Johannes på Jesu uppmaning sänkt ner sin jämnårige släkting i Jordans vatten. Aldrig hade han tidigare tänkt på hur fruktansvärt smutsigt flodens vatten var som just då, när Jesu gudomliga renhet dränktes i Jordan.

Såg profeten kanske det som skedde som ett utryck för hur Guds kärlek låter sig impregneras av mänsklighetens smutsiga ondska?

Men profetiskt förutsäger han ett annat dop. Det som Jesus ska döpa med. I ande och eld.

I dopet vill Jesus ta varenda en i sina händer. Han vill tända andens kärleksfulla och livgivande eld i alla människors längtande djup.

Men elden har också en renande funktion. I Ordspråksboken, hos profeterna och i Psaltaren beskrivs Guds renande projekt av mänskligheten med bilden av en guldsmeds arbete.

Varje människa är ett stycke guld. Visserligen bemängt med slaggprodukter, men ändå guld. När en guldsmed fick en guldklimp i sin hand, lät han den smälta i sin lägel. Slaggprodukterna steg till ytan och smeden kunde försiktigt skrapa bort dem.

Men allt slagg var inte borta. Processen fick göras om fler gånger – många gånger. Till slut var det så lite kvar att guldsmeden kunde blåsa över guldet och ta bort det sista från ytan. Testet på att guldet till slut var riktigt rent var när guldsmeden kunde spegla sig i metallen och se sitt eget ansikte i en ren spegelbild.

Med viss försiktighet ska detta ändå skrivas. Kanske kan den märkliga tid som vi nu lever i vara en utmaning till att låta oss förädlas till större livskvalitet, till ökad omsorg om hela biosfären.

Till och med kanske vi vågar tänka att det gåtfulla onda inte kommer ur Guds hand, men att Gud kan ta oss i sina händer och göra oss lite mer lika honom när han speglar sig i våra liv.

Bo Brander
präst