Vem är jag som människa när jag inte längre vårdar jorden?

I en samisk berättelse flyttar en man sitt gärde därför att en saajve (underjordisk) bett honom visa hänsyn. Det leder till att hans renhjord växer. En historia om ömsesidig respekt. Foto: Privat/TT

När jorden behandlas som en resurs, slår den tillbaka. Lovisa Mienna Sjöberg vill i sin essä återupprätta förvaltaridealet som förmedlas i bibliska och samiska berättelser.

Människan är skapad av Gud, med sin egen natur och till Guds avbild. Människor har en relation till allt annat i skapelsen, och för att överleva på lång sikt måste vi soabadit – komma överens.

Som människor har vi mycket makt, men vi är också underkastade en del av de fenomen vi är beroende av för att överleva.

Solen ger oss liv men kan också ta det ifrån oss. Vädrets makter visar sin styrka och hotar att straffa oss nu när vi under lång tid har misskött vår förvaltning av de gåvor vi fått att vårda och leva av. Vår egen död måste vi också underkasta oss, den är i Guds förvaltning, utanför vår råderätt.

På jorden är vi en kort tid. Vi får vår del, mer än så ska vi inte ta. Vi ska också unna andra det som är deras del. Havet sin del, betelandet sin, insjön sin, renen sin och alla andra levande varelser.

Samisk berättartradition förutsätter en osynlig sfär och fenomen som inte alltid är synliga för oss. Inte bara, men också därför, ska vi alltid vara försiktiga med vad vi tar.

Välsigna innan vi reser, fråga om lov, städa efter oss så att vi lämnar platsen efter oss så som den såg ut när vi kom och aldrig någonsin utsätta andra skapelser för lidande.

Detta är naturligtvis ideal, men vad är väl ideal om inte något att sträva efter. När vi överträder gränser kan vi bli varnade.

Adam hade flera jordbarn än oss, några av dem osynliga, även om de ibland kan visa sig. De ser ut som vi, men skönheten är större, kläderna vackrare och deras djur är fetare och finare. Deras jojk ljuder bättre även i våra öron. De finns över hela Sápmi och har många namn.

Jesus sa att det ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig. Vem ska leda mig rätt om Adams osynliga barn inte längre kan påminna oss om var gränsen går när vi tagit för stor plats?

Ibland varnar de oss för farliga situationer, ibland ger de råd, ibland stör de oss i sömnen för att ge besked om att vi inte ska sova där, ibland verkar de spela oss spratt. När de talar med oss ska vi lyssna, för det de säger är alltid sant.

Vi berättar om er över generationer, om och om igen, så vi kan förstå vad vi ska sträva efter. Om er och om berättelserna i Bibeln berättar vi, så vi kommer ihåg vad det betyder att vara människa.

I en bok om sydsamiska äventyr, Staloer tror at månen er et bål av Kirsti Birkeland (Cappelens förlag), läser vi om en familj som flyttade med sin hjord till sommarbetet. De hade satt upp både gammer och gärden. I gärdet mjölkades renarna.

På natten när mannen vaktade flocken fick han besök av en man med blå kläder. Han förstod att det var en saajve (en underjordisk, se fotnot). Saajven bjöd mannen med hem till sig och tillbaka igen. Mannen accepterade. Saajven tog honom på ryggen och de försvann ned i en källa i närheten.

Mannen blev bjuden på mat, som han måste sätta korsets tecken på för att kunna äta. Saajven bad honom flytta gärdet då det var placerat rätt över dem, så att de fick avföring på sig.

Om han inte gjorde det skulle detta vålla renflocken stor skada, men om han följde deras råd lovade de honom lycka med renhjorden.

Mannen svarade att han skulle göra så. För besväret fick han en liten summa pengar, som också fick korsets tecken på sig. De for så tillbaka genom källan och mannen förundrade sig över att han inte blev blöt.

Hela familjen hjälpte till att flytta gärdet. Hjorden växte alltmer och mannen glömde aldrig mötet vid källan.

Jesus sa att det ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig. Vem ska leda mig rätt om Adams osynliga barn inte längre kan påminna oss om var gränsen går när vi tagit för stor plats, när vi inte plockat upp efter oss, när vi tar det som inte var vårt att ta, bara för att vi kan?

I de norska teologernas klimataktion läser vi att kortsiktigt intresse för välstånd och tillväxt inte ger oss rätten att beröva andra arter deras livsförutsättningar. När människorna fortfarande var mycket utomhus och levde nära sina djur och marker kunde de lättare höra vad våra medförvaltare, som funnits längre än vi, gav för råd.

Vädret straffar oss, till synes nådelöst, för att vi inte längre strävar efter de ideal vi hört så många berättelser om, både i samisk berättartradition och i Bibeln.

I stället för att skänka marken lite av det vi hade med oss att dricka, ser vi på vår jord som en resurs att ta av, inte som en gåva från Gud att förvalta tillsammans med alla andra skapade varelser.

Vem är jag som människa om jag inte längre tar hänsyn till mer än det jag kan se fysiskt rakt framför mig? Vem är jag när jag inte längre underkastar mig när vädret visar sin makt? Vem är jag när jag inte längre lyssnar till berättelser som man berättat i hundratals år, om saajve och om Jesus?

Är jag då en omättlig Staaloe (se fotnot), på ständig jakt efter materiella rikedomar? En sådan som till och med äter människobarn?

Lovisa Mienna Sjöberg

Fotnot:
Saajve. Ett väsen i den andra sfären. Översätts ofta med underjordisk.
Staaloe. Ett väsen från samisk berättartradition som speglar människans dåliga sidor. Staaloe är stor, dum, egoistisk, på jakt efter rikedom samt äter barn.

Fakta: Lovisa Mienna Sjöberg

Lovisa Mienna Sjöberg har disputerat i teologi vid universitetet i Oslo och arbetar vid Samiska högskolan i Kautokeino, Norge.

Hon är engagerad i ”TeologenesKlimaAksjon”, ett upprop bland norska teologer för snabba och omfattande klimatinsatser.

Taggar:

Klimat