Vem säger vi att han är?

Att tala eller skriva om Gud i största allmänhet är inget större problem i dag, vare sig i massmedia eller privat. Men när frågan om Kristus väcks till liv och därmed spörsmålet om hur vi ser på hans två naturer, sann Gud och sann människa, blir ämnet svårare och tonläget skarpare. Kristus tycks uppfattas som mer av en stötesten än en tillgång – även inom teologin.

Ändå var det den frågan Jesus själv ställde till sina lärjungar för 2 000 år sedan: vem säger ni att jag är? (Matteusevangeliet 16:13–20). Och sedan dess har den funnits kvar på dagordningen och varit i centrum för de teologiska fejderna från fornkyrkan fram till våra dagar, då den fortfarande väcker träta och debatt. Dagens debatter handlar ofta om människan Jesus som porträtteras som homosexuell eller transvestit och mindre om den avrättade Kristus på korset.

Det fattas ett levande samtal om hur viktig Kristus är för kristendomen, i vad mån Jesus Kristus förkunnas i dag och vilken Kristus som förkunnas. Hur Svenska kyrkans präster ser på de kristologiska frågorna är en viktig del i de reflektionerna. En motion till förra årets kyrkomöte väckte ämnet och ville se ett forskningsuppdrag fokusera på kristologi. Men den avslogs.

Tänkvärt och nog så uppseendeväckande bedrivs inte någon specifik kristologisk forskning vid de teologiska universitetsutbildningarna i Lund och vid Uppsala universitet.

– Det är ingen av forskarna i systematisk teologi som håller på med kristologisk forskning just nu, säger professor Jayne Svenungsson.

– Vi har en doktorand som skriver om uppenbarelse, en annan om ecklesiologi, en tredje om mellanmänskligt beroende utifrån feministisk teologi och en fjärde om kvinnliga medeltida mystiker. Men sådant kommer ju och går.

Ändå finns ett stort intresse bland präster och teologer att ägna sig åt kristologiska frågor. Det visar bland annat den sommarkurs som hölls på stiftsgården Stjärnholm härom året och som sedan följts av flera.

När Strängnäs för några år sedan funderade över vilka fortbildningar som erbjöds stiftets präster såg man att det allra mesta handlade om pastoralteologiskt orienterade ämnen, alltså frågor som rör den kristna kyrkans församlingsvård.

– Även om det känns som en rimlig prioritering, tänkte vi att det skulle vara bra att komplettera det med någon fortbildning som tillåter sig att teologiskt gå lite mer på djupet. Klassikerdagarna, som nu är inne på sin tredje årgång, blev vårt sätt att göra det, säger Jan Eckerdal, präst och doktor i systematisk teologi och en av idégivarna.

– Vi fastnade för ett upplägg där vi utifrån ett centralt teologiskt tema läser och samtalar om texter från hela kyrkohistorien, allt ifrån den tidiga kyrkan fram till senmoderna teologer.

Att man kallar kursen för klassikerdagar betyder helt enkelt att den tar fasta på texter som fått betydelse för hur kyrkan tolkar sin egen tradition. De ämnen man hittills hunnit med är kristologi, helgelse och Guds ära.

– På sätt och vis är kursen därför ett sätt att lära känna oss själva.

Varför valde ni just kristologi som första tema?

– Det föll sig naturligt utifrån vår ambition att ägna oss åt teologiskt centrala ämnen. Och det finns inget centralare i kristen teologi än frågan om vem Jesus Kristus är.

– De svar vi ger på den frågan påverkar hur vi tänker om allt annat – om skapelsen, Gud, människan och kyrkan. Dessutom påverkar vår kristologi hur vi tänker om praktiskt kristet liv, om gudstjänst, bön och ansvar för skapelsen och vår nästa, säger han.

På frågan om vilka kristologiska lärdomar som kursen gav svarar Jan Eckerdal att flera av kursdeltagarna uttryckte att kursen påmint
dem om vilken kreativ potential det finns i de klassiska kristologiska formuleringarna.

– Även somligt som i förstone kan framstå som statiskt och abstrakt blir till konstruktiva resurser när man tar hjälp av hur det har tolkats genom historien.

Ett exempel han lyfter fram är den allmänkyrkliga bekännelsen till Kristus som sann Gud och sann människa.

– När vi läser det som en fritt svävande tanke är risken att vi reducerar det till att handla om en logisk omöjlighet, som vi bekänner i alla fall, kanske med motiveringen att ingenting är omöjligt för Gud.

– Men ett spänstigare stråk i hur tvånaturs-
läran historiskt har förståtts är att den pekar på hur det gudomliga och det mänskliga kan samsas i Kristus eftersom det inte konkurrerar om samma utrymme.

– Det finns alltjämt avgörande skillnader mellan Gud och människa, fortsätter han. Men i Kristus figurerar skillnaderna inte som rivaliserande krafter. Kristus gjorde gudomliga saker på ett mänskligt sätt och mänskliga saker på ett gudomligt sätt.

Han säger att ett sådant icke-rivaliserande Kristusmönster utgör den djupaste sanningen om tillvaron och att det är omvälvande och hoppfullt. Men också att det ställer många frågor till oss som alltför ofta definierar våra relationer i termer av konkurrens och kamp om utrymme.

– Men om vi är ”i Kristus”, kan det aldrig vara bra för mig om det går dåligt för dig.

En ambition med kursen var att inte på förhand bestämma vilka frågor som skulle ställas till texterna, utan ”snarare låta de historiska texterna läsa oss”.

– Det låter nog mer högtravande än vad jag menar. Men i realiteten innebar det att vi arbetade med en ganska enkel metodik där var och en skrev ner frågor och reflektioner som väcktes i dem under läsningen. Frågorna använde vi sedan som utgångspunkt för våra textsamtal.

Diskuterade ni frågor om relationen till andra religioner, religionsdialog och kanske debatten om islam och muslimsk närvaro?

– Somligt som vi fördjupade oss i har absolut bäring på frågor om religionsmöten. Jag tänker mig att en trovärdig kristologi på något sätt behöver återspegla den där unika kombinationen av radikaliserat krav och radikaliserad öppenhet som kännetecknar evangeliernas berättelser om Jesus.

– Jesus framträder som en gestalt som välkomnade alla som ville vara tillsammans med honom, men som inte desto mindre hade en minst sagt högprofilerad framtoning. Bottnar vi i den kombinationen kan kanske somliga religionsmötesfrågor hamna i förnyat ljus.

– Det uppmuntrar oss som kyrka att möta människor av annan tro i en anda av gästfrihet och nyfikenhet, utan att det behöver spelas ut mot ambitionen att vittna om Jesus Kristus och stå stadigt rotade i kristen tradition, menar Jan Eckerdal.

Vid Enskilda högskolan i Bromma, tidigare THS, är Joseph Sverker verksam som lärare i systematisk teologi och kyrkohistoria. Han är också doktor i systematisk teologi och bekräftar att högskolan för närvarande inte har någon eller några doktorander som arbetar med kristologi.

– Vi har en doktorand som tittar på syndbegreppet och indirekt, försoning, utifrån en feministisk läsning. Där kommer kristologi in. Men direkta avhandlingar om kristologi är inte aktuella, säger Joseph Sverker.

I den egna avhandlingen från 2017 fokuserar han på det som kallas teologisk antropologi. Men där visar han också att just kristologin är ett bidrag in i samhällsdiskussionen om vad människan är.

– Från konfessionellt håll är det uppenbart att Jesus är modellen för människan. Men jag försöker visa att det finns aspekter av Bibelns beskrivning av Jesus som är konstruktiva för att se människan i dag.

– Kristologi är inget större forskningsfält i Sverige i dag, säger han. Men i England tror jag att det är lite annorlunda. Där ser jag till exempel att Karl Barth är en teolog som det forskas mycket om och kring. Då blir kristologin central på ett annat sätt, men även treenighetsläran. Så i den anglosaxiska världen kommer det mycket mer forskning, texter och böcker som är direkt kristologiska.

I Sverige har kristologin snarare dominerats av bibelvetenskapen, och många av de böcker som getts ut har handlat om den historiske Jesus.

Vad gör det med det systematiska ansvaret att arbeta med de kristologiska frågorna? Var är Kristus?

– Det går att ge ett hur långt svar som helst på det, säger Joseph Sverker.

– Men för att hålla mig kort så har det nog mycket att göra med utvecklingen av systematisk teologi. Frågan om vetenskaplighet har varit en drivande faktor inom systematisk teologi så att det blir livsåskådningsvetenskap.

– Det har gjort att fokus hamnat på människans föreställningar om tro och det religiösa som på ett sätt gjort att traditionella systematisk-teologiska frågor lite grann har kommit i bakvatten, och de kommer in om de anses relevanta som redskap för att tolka livsåskådning.

Men han tycker sig se en viss förändring där. Spanar han framåt ser han två linjer när han tittar på Uppsala universitet, där systematisk teologi nu jobbar tillsammans med islamisk teologi.

– Det som är intressant, även om det är en akademisk miljö, är att man ganska snabbt måste redogöra för sina föreställningar om det kristna gudsbegreppet gentemot det muslimska gudsbegreppet.

– Frågan om treenigheten kan man inte gå ifrån och det är kristologin som leder in till treenighetsläran.

– Jag är inte jätteförvånad över att det inte är så mycket kristologisk forskning i Uppsala och Lund. Men det kan nog komma att förändras, lite beroende på riktningen och relationen för systematisk teologi och islamisk teologi men också relationen till kyrkan.

Den andra framtidsspaningen finner han i kyrkliga studier och i mötet med bland annat den östkyrkliga traditionen. Där är kristologin en mycket mer levande fråga än i väst.

Han berättar att det finns tre professorer verksamma i Sverige som tillhör den östkyrkliga traditionen.

– Ju mer de etablerar sig och publicerar sig i sammanhang som de svenska teologerna läser, så kommer sådana kristologiska frågor och med dem detaljrika frågor om Jesu hypostatis – två naturer, två personer – och vilka kopplingar det innebär i synen på människan och kyrkan.

Joseph Sverker ser en global trend att gå tillbaka till fornkyrkans debatter om kristologi och dra ut de teologiska konsekvenserna för i dag. Den trenden återfinns också i England och i USA.

Ett exempel på detta är den bok som Rowan Williams, tidigare ärkebiskop av Canterbury i den engelska anglikanska kyrkan, kom med 2018. Det är en bok som helt och hållet handlar om kristologi och där han argumenterar med en redogörelse för de kristologiska debatterna från Paulus fram till i dag.

– Boken fick ett väldigt stort genomslag och är otroligt välskriven. Williams sätter in kristologin i frågan om hur Gud relaterar till sin skapelse. Därmed blir det både en specifikt kristologisk bok men också en som går in i debatterna om Guds existens. På det sättet gör han kristologin mer relevant för flera områden inom teologin.

Enskilda högskolan har också gett kurser för blivande präster och pastorer om kristologi, den senaste förra hösten. Joseph Sverker säger att det är en ganska krävande kurs men studenterna fann den givande och upplevde att de kom till kärnan av teologin genom kristologin.

– Studenterna upptäcker navet som kristologin ändå är och har varit i kristen teologi. Därför är det viktigt att Svenska kyrkans präster har god kunskap om kristologi.

– Det kan tyckas självklart att ”det inte går att ha en kristendom utan Kristus”, men i praktiken går det ju. För även om liturgin bär fram en kristologi så kan man predika eller hålla bröllop och begravningstal utan Kristus. Kanske speglas det av hur prästutbildningen varit vid universiteten. Men det måste man göra en studie på för att säkert veta.

Joseph Sverker har en frikyrklig bakgrund med en tradition som ibland upprätthållit Jesusfokus på ett annat sätt än i Svenska kyrkan. Men även där kan det vara så att man främst säger att Jesus är ett fint exempel att följa, att en god människa ska försöka göra som Jesus gjorde.

Det kan vara ett fint sätt att förhålla sig, menar han, men då ser man inte den teologiska kopplingen mellan hur kristologin säger något om förhållandet mellan Gud och världen och vad försoning innebär och vad det är för slags begrepp. Och Jesus som det goda exemplet leder lätt till moralism.

Det är också oundvikligt att inte närma sig feministteologins inverkan på de kristologiska frågorna, menar Joseph Sverker. Den har med rätta gjort upp med den förenklade kopplingen till uppoffring, kors, försoning och ställföreträdande lidande. Därför måste varje teolog som tar sig an de kristologiska frågorna också arbeta med den feministiska kritiken.

Att det skulle komma ett slags kristologisk motrörelse i Sverige och i den akademiska teologin som är traditionalistisk och konservativ, tror han inte på.

– Den kommer snarare att utvecklas mot ett nytt håll i relation till islamisk teologi. Och då kommer det inte att handla om att formulera en ortodoxi, men väl att arbeta med frågan om det finns någon nytta med att kunna sin kristologi.

– Det kommer inte att vara givande att vara i ett samarbete med islamisk teologi om vi inte klargör det kristologiska arvet eller de kristologiska resterna i samhället. Och jag tror att kristologin kommer att vara ett mera medvetet verktyg för att förstå samhället. Och för kyrkorna är det viktigt att pusha på att deras präst- och pastorskandidater har en god och grundad kristologisk kunskap, säger Joseph Sverker.

Konkret religionsdialog var en ständigt närvarande fråga för Jesper Svartvik under de tio år han var direktor för Svenska teologiska institutet, STI, i Jerusalem.

– När jag blickar tillbaka på tio års erfarenhet av religionsdialog framträder sida vid sida två aspekter av kristologin. Det är inte så konstigt att jag först och främst tänker på den judiske Jesus, han som på judiskt vis undervisade med hjälp av liknelser om Guds rike, om vem Gud är, och hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor.

– Detta hade han under sin uppväxt lärt sig i lördagsskolan, alltså undervisningen i synagogan där han firade gudstjänst ”som han brukade” göra, som det står i Lukasevangeliets fjärde kapitel.

När Jesper Svartvik, stiftsteolog i Karlstad och innehavare av Corcoran-professuren vid Boston College, USA, tillsammans med sina studentgrupper har blivit inbjuden till gudstjänster i synagogan, har han ofta tänkt att de äldsta delarna i liturgin kan gå hela vägen tillbaka till Jesu tid, vilket han säger ”är en hisnande tanke”.

– Det judiska folket firar alltså samma högtider som Jesus firade, ber kanske samma böner som han bad och ber på samma språk som Jesus talade.

Han säger att evangelium enligt Matteus, Markus och Lukas är berättelsen om en jude från Galileen, om den han var, det han gjorde och det han sade.

– När jag läser synoptikerna, Matteus, Markus och Lukas, påminns jag om att judendomen inte var Jesu teologiska kontrast utan hans historiska kontext, säger Jesper Svartvik.

Den andra aspekten av kristologin som framträtt tydligt för honom under åren i Jerusalem är Kristus som Guds ord.

– Vi människor kommunicerar med varandra med våra ord; Gud kommunicerar – ordet betyder ju ”att göra gemensamt” – med oss med hjälp av sitt Ord.

– Här är det den johanneiska traditionen som har väglett mig, säger han och fortsätter med att lyfta fram Johannesevangeliets första kapitel där det finns den formulering som kanske bäst sammanfattar det yngsta evangeliets budskap: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld med nåd och sanning”.

Hur har du arbetat med frågorna i religionsdialogen?

– I judiska sammanhang har jag ofta börjat med att berätta om att nytestamentlig forskning under de senaste decennierna har fått en fördjupad förståelse för den judiske Jesus. Ibland har vi läst de rabbinska och nytestamentliga liknelserna i ljuset av varandra. Ofta har vi efter de samtalen brutit upp med förnyad förståelse av både den egna tron och den Andres trostradition.

Jesper Svartvik säger att det i religionsdialogen är av största vikt att ständigt självkritiskt reflektera över den egna kristologin. Den kristna – för oss kristna helt korrekta – övertygelsen att Jesus Kristus är unik, har ofta förlett oss att framställa Jesus som historiskt unik i den bemärkelsen att han undervisade om Gud och Guds rike på ett sätt som ingen annan, varken förr eller senare, har gjort.

– Men det är ju en missuppfattning av vad inkarnationen innebär, framhåller Jesper Svartvik. Trosbekännelsens budskap är att Sonen är ”av samma väsen” som Fadern. Därför är den nytestamentliga förkunnelsen inte radikalt annorlunda än det gammaltestamentliga budskapet.

Vilka är de största utmaningarna och svårigheterna i religionsdialogiska sammanhang när man ska tala om kristologi?

– Den utan tvekan största utmaningen i mötet med judar är att kristna har framställt Jesus som Guds villiga redskap att avskaffa den judiska tron, att Jesus huvudbudskap skulle vara att det är fel för judar att leva ett judiskt liv, och att Gud på något vis skulle äras av en förkunnelse att det är fel att näras och bäras av den judiska traditionen.

– Så har vi ofta talat om Jesus i förhållande till den judiska tron. Judendomen har framställts som ett teologiskt problem som Jesus, Nya testamentet och den dagsaktuella versionen av kristendomen har i uppgift att lösa. Men judendomen är inte ett problem att lösa utan ett liv att leva, säger han.

Det första steget mot förbättrade relationer mellan judar och kristna måste därför vara att vi upphör med att upphöja vår kristologi på bekostnad av vår övergripande teologi, menar Jesper Svartvik. Att vi slutar tecknar porträttet av Sonen på ett sätt som förvanskar vår tro på Fadern och att vi inte längre kontrasterar Gamla testamentet och Nya testamentet.

De kristnas förhållande till den muslimska traditionen skiljer sig från den judisk-kristna relationen eftersom islam historiskt sett är en yngre religion. Därför finns det inga explicita utsagor i bibeltexterna om Muhammad, Koranen och islam. Därför kan kristna inte heller påstå att Jesu huvudbudskap var att islam skulle upphöra som religion.

– Den enskilt största teologiska frågan i mötet med muslimer är nog oftast huruvida högkristologi strider mot tawhid, övertygelsen att ingenting kan och får jämställas med Allah.

– Jag tror att vägen framåt här är dels att betona att kristna ser på sig själva som monoteister, dels att utlägga Kristus – som-Guds-Ord-teologin.

– Judar och muslimer kommer aldrig att integrera vår kristna högkristologi i den egna teologin. Däremot önskar jag att vi skulle kunna förmedla att det är just på grund av denna kristologi som vi vill respektera Torah och Koranen i lika hög grad som vi hoppas och tror att judar och muslimer ska förstå att kristologin är en oskiljaktig del av vår kristna tro – om än den är svår för utomstående att förstå och svår för oss att förklara, säger Jesper Svartvik.■