Vi är alla kallade att vara både teologer och mystiker

Tron reduceras alltför ofta till budord, att göra rätt. Inte minst i vår lutherska kyrka. Anna Alebo i veckans Eftertanke.

På min prästvigningsdag höll far ett tal. Han var fruktodlare på Österlen och från köksfönstret kunde vi se Södra Mellby kyrka där hon låg på andra sidan dalen. Min far hade ingen djupare relation till kyrkan. Den hade aldrig hjälpt honom att utforska den gudsrelation han givetvis hade eftersom han, liksom som vi alla, var skapad av Gud.

Men Gud ger aldrig upp och när det inte gick att få tag i min far genom gudstjänst, bibelläsning eller något annat traditionellt sätt bytte Gud taktik. Far vandrade hellre ner till kusten i öster än till kyrkan i väster och där sände Gud strandnejlikan i hans väg. Den oändligt Generöse mötte honom där han befann sig och där lät Gud honom erfara skapelsens storhet genom den lilla blommans skönhet.

Allt det där förstod jag när han i talet sa orden som är de enda jag minns av alla tal som hölls denna Heliga trefaldighets dag: ”Ni vet strandnejlikan som växer längs kusten i öster. Det är lätt att beskriva hur blomman ser ut. Men hur doftar den? Beskriv det, om du kan …”

Det går förstås inte. Ingen kan beskriva en doft för någon annan. Vi kan berätta vilka olika stigar som leder ner till stranden, men enda sättet att ta reda på hur en strandnejlika doftar är att själv gå dit, böja sig ner och insupa hennes doft.

Relationen mellan oss och Gud är alltid det viktigaste

Lite förenklat kan teologen liknas vid personen som kan beskriva strandnejlikans höjd, färg, form och växtsätt och gärna skriver artiklar och böcker om henne. Detta kan egentligen ske utan att teologen lämnar sitt skrivbord. Det räcker att se blomman på ett foto. Mystikern är den som inte nöjer sig med huvudets kunskap och därför lämnar skrivbordet, knyter skorna, vandrar ner till stranden och faller på knä för att själv erfara doften.

Vi är alla kallade att vara både teologer och mystiker. Vi behöver både teologi och mystik men alltför ofta stannar vi vid skrivbordet och låter kängorna stå kvar i hallen. Det är illa, för utan mystiken är teologin död.

När Mose vandrar med fåren i öknen får han vara med om något som fångar hans uppmärksamhet. Lågor slår upp ur en törnbuske utan att busken brinner upp. Vilken märklig syn, tänker han, jag måste gå dit. Och där möter han Jag Är som ber honom ta av sig skorna. Han står ju på helig mark. Han är där och Gud är där.

En tid senare är Mose tillbaka vid Horebs berg. Vi talar gärna om att Mose gick upp på berget för att hämta ner stentavlorna med de tio budorden, men den primära orsaken var att få möta Gud. När han kom ner från berget lyste det om Mose och det är det som är det viktiga som sker på berget. Relationen mellan oss och Gud är alltid det viktigaste. När vi tackar ja till det mötet som Gud bjuder in oss till i varje stund kan vi få vägledning i hur vi ska leva våra liv.

Tron reduceras alltför ofta till budord, att göra rätt. Inte minst i vår lutherska kyrka. I evangelietexten sänder Jesus visserligen i väg lärjungarna med uppmaningen att hålla all de bud han gett dem men det sker efter att de vandrat tillsammans dag och natt i månader och år. De hade erfarit Guds närvaro i sin Mästare, följt, sett, lyssnat, smakat. Närheten och erfarenheterna av denna närhet var förutsättningen för sändningen.

Det räckte alltså inte att skicka i väg dem med en lagbok i handen eller ett programblad. Han sände dem med en djupt förankrad kärleksrelation.

Anna Alebo
präst

Fakta: Heliga Trefaldighets dag – Gud – Fader, Son och Ande

Andra årgången

Andra Moseboken 3:1−15

Romarbrevet 11:33−36

Matteusevangeliet 28:16−20

Psaltaren 113:1−6

liturgisk färg :vit

Taggar:

Eftertanke Präst

Senaste artiklar