Vi behöver mer av Jesus befriande kärlek i vår tid

I Paris år 1936 tillbringar den tyskfödda och judiskättade filosofen Hannah Arendt sina dagar på kaféer där hon med andra exiltyskar och intellektuell a med fasa ser på vad som sker i deras omvärld.

I Tyskland har nazisterna tagit över makten och påbörjat sina utrensningar, i Spanien är det inbördeskrig, och i Italien styr fascisten Mussolini sitt land med järnhand. 

Arendt kom senare att skriva böckerna Totalitarismens ursprung om nazismen och stalinismens maktregimer samt Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem där hon sätter fingret på att den värsta ondskan kan utföras av helt vanliga människor som ”bara gör sin plikt” utan att själva tänka efter vad denna plikt innebär i praktiken.

Men nu, vid den här tidpunkten, ser hon hur ett nytt världskrig tornar upp sig vid horisonten. 

Hur hamnade Europa här? Med starka ledare som driver människor mot varandra? 

Arendt inser att något har hänt, det är något grundläggande i människan som förändrats, något som har med kärleken att göra.

Kärleken är nämligen den kraft som driver oss som individer ut ur oss själva, en kraft där den andre bryter in i våra liv och omvandlar oss. Kärleken bygger på ett ömsesidigt möte där två personer ser varandra i ögonen och dras in i varandra. En kärlek till nästan som bygger på att man låter den andre få finnas till på sina egna villkor, som sig själv och aldrig bli ett medel för något annat, något ”större”. 

Det är en tanke som följt Hannah Arendt genom åren. Redan 1929 skrev hon sin avhandling om kärleksbegreppet hos kyrkofadern Augustinus. Ett kärleksbegrepp hon då kritiserade eftersom kärleken hos Augustinus aldrig egentligen riktar sig till den andre utan alltid har Gud som mål. 

Hos Augustinus älskas nästan ”aldrig för sin egen skull, utan för gratia Dei.” skriver hon. En tanke som med hennes ord ”gör varje relation till blott en övergång på vägen till den direkta relationen till Gud själv. Det är inte den andre som sådan som kan frälsa, utan bara genom att Guds nåd blir verksam i henne.” 

Det är nu lätt för Arendt att se hur en sådan kärlek, som riktas till en högre sak, så lätt kan leda fel. Hur ett sådant kärleksbegrepp kan förminska individen och förstora ledaren. 

Av kärlek till folket, till nationen och i förlängningen ledaren själv, kan människor i hennes samtids Europa utföra fruktansvärda handlingar mot sin nästa. 

Och så kan man ju tänka om kärleken. Att det är av kärlek till landet, nationen eller folket som vi utför vissa handlingar. 

Det är för att göra America great again som man kan låta ICE husera fritt på gator och torg, det är av kärlek till moderlandet som man kan invadera Ukraina, det är av kärlek till Sverige som vi kan besluta att spärra in 13-åriga barn i fängelser. 

Tanken på att kärleken till ”något större” går före de få enskilda individer som drabbas. 

Så kan man tänka. Men då hamnar vi fel återigen. Vi hamnar fel i relationen till vår nästa och vi hamnar fel i relationen till Gud. För så tänkte väl aldrig Jesus? 

För honom gick ju individen alltid först. Det var alltid människan, den andre, den sjuke, den fattige, den hjälpsökande som var hans fokus. Den kärlek han utövade i mötet med andra var inte en kärlek som satte sig på maktens höga hästar och utan en kärlek som alltid gick längre ner. En befriande och omvandlande kärlek som vi behöver mer av även i vår tid.

Jesus gick visserligen med en hand i himmelen, men den andra handen höll han ständigt utsträckt mot sin nästa.