Teologi

Vi behöver göra oss av med egots skyddande rustning

Foto: Emma Larsson

Ofta är det då det sker, när vi släpper taget, som Gud har störst möjlighet att verka i oss och genom oss. Ändå är det så svårt. Vem vill vara maktlös? Vem vill tappa kontrollen? Anna Alebo i veckans Eftertanke

Det är stökigt i Jerusalem. Om sex dagar är det Pesach och förberedelserna inför den stora festen är i full gång. Jesus är hemma hos sina vänner Marta, Lasaros och Maria i Betania strax utanför Jerusalem. De äter en måltid tillsammans som de så ofta gjort. Lärjungarna är med. Allt är som vanligt, och ändå inte.

Det är oroligt kring Jesus. Utanför huset strömmar människor till för att få se Lasaros. De har hört berättas att Jesus ropat ut Lasaros ur graven och att han lever igen. En sådan oro vill inte maktens män veta av och börjar förbereda sig för att döda Lasaros. Kontrollen måste återtas.

Också inne i huset sprider sig en oro när Maria hämtar en flaska dyrbar nardusbalsam som hon låter flöda över Jesu fötter och dessutom torkar med sitt hår. Judas protesterar och menar att pengarna borde användas till de fattiga. Det är då Jesus helgar det rum som han och Maria befinner sig i. Han välsignar det hon gör. Han välkomnar och beskyddar henne och säger de befriande orden till alla som vill störa det som nu sker: Låt henne vara!

Det är som om tiden stannar. I stormens öga är det stilla. Maria visar Jesus att hon förstår vad som håller på att hända. Jesus blir bekräftad i sitt uppdrag när hon profetiskt smörjer sin vän inför hans stundande begravning. Det är inte underligt att det är just Maria som förstår. Det är ju hon som har lyssnat. Hon som suttit vid Mästarens fötter.

Låt henne vara. Orden ekar genom de trånga gränderna i Jerusalem och vidare till oss i dag.

Snart är det dags för Jesus att lämna det skyddande huset i Betania och ge sig ut i stormen. I mötet med Maria har han fått hjälp att ge upp alla tankar på att fly. Så bär åsnan honom in mot stadens hjärta. Smord inför sin begravning. ”Var stilla inför Herren, allt levande, han bryter upp från sin heliga boning”. Jesus rider rakt in i kaos. För varje steg blir Sakarjas ord allt verkligare. Under de följande dagarna kommer Gud, i Jesus, att släppa taget om all upphöjdhet ända tills Guds heliga boning spikas upp på korset.

Att Guds egen väg är nedstigandets väg, det vet vi så väl och talar gärna om det. Många av oss kan vittna om det med våra egna erfarenheter. När vi själva hamnar i en situation där vi inte räcker till och till slut mycket motvilligt tvingas släppa kontrollen. Ofta är det då det sker, när vi släpper taget, som Gud har störst möjlighet att verka i oss och genom oss. Ändå är det så svårt. Vem vill vara maktlös? Vem vill tappa kontrollen?

Kanske är detta den viktigaste uppgiften för oss som kristna. Att släppa taget. Att tappa kontrollen. Att erkänna vår maktlöshet. Att låta den rustning vi klätt på oss under livets gång, eller blivit iklädda, falla till marken. Egots skyddande rustning som vill få oss tro att vi har kontroll är ändå bara en chimär, en illusion.

Det vet alla som blivit avklädda. Att stå naken inför Gud, som Ylva Eggehorn skriver i sin psalm, är vår uppgift så att vi kan bli mottagliga för all den kärlek och vägledning Gud vill låta flöda över oss. Detsamma gäller oss som kyrka. Om vi verkligen vill följa Mästaren måste vi, som Paulus säger, låta det sinnelag råda som fanns hos Kristus Jesus, han som gick korsets väg. Det är en nåd vi får be Gud om.

Låt henne vara. Orden ekar genom de trånga gränderna i Jerusalem och vidare till oss i dag. En inbjudan till bön, lyssnande och efterföljelse. Till var och en av oss och till oss som kyrka.

Anna Alebo
präst

Fakta: Palmsöndagen – Vägen till korset

Andra årgången, Johannesserien

Sakarja 2:10−13

Filipperbrevet 2:5−11,

Johannesevangeliet 12:1−16

Ps 118:19−29

Liturgisk färg: violett/blått (rött)

Taggar:

Eftertanke

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Läs vidare