Vi huggormsyngel måste hitta vår inre Johannes

Det är en av de tuffare homiletiska utmaningarna under kyrkoåret. Att sy ihop en uppfordrande gammal profet med en barngudstjänst där allas ögon redan tindrar av julglädje. Överväger du precis som jag att spola förbi tredje advent?

Men sakta i backarna! Varför inte tänka tvärtom i stället? Tack och lov för tredje advent. Här kanske vi har en möjlighet att tala om något som vi alla behöver. Julen har ju blivit så sönderstressad att den börjat tappa sin magi. Och nu talar jag inte bara om julhandeln, den spårade ur för länge sen. Nej, jag talar om de där mysiga långsamma traditionerna.

När jag ser mig om bland grannar och vänner inser jag att granen redan är färdigpyntad sen flera veckor, ut åker den juldagens morgon för då bär det av till Thailand. Radion har spelat julsånger sen Black Friday och julbord har de flesta redan ätit fem stycken. Vi orkar liksom inte längre göra oss till. Skit i all väntan. Ge mig allt på en gång!

Och just där gick något sönder. Advent var en gång en fasta. Sen blev det en mysig väntans ritual. Dagens rastlösa advent/jul är mer av en karikatyr av vår kulturs störda förhållande till konsumtion.

Hur lagar man det. Ja kanske genom att fokusera på något annat. Något profetiskt.

Det är dags för återkomsten av rösten som ropar i öknen. Den behövs och kanske börjar vi rent av längta efter den. Det som slår en modern läsare i mötet med Johannes Döparen är vilket hopplöst marknadsupplägg han gör sig. Han ställer sig där ingen vill vara – i öknen, och säger det ingen vill höra – att ni lever förljuget.

Och det funkade! Folk kom! Och det galnaste är att det de får höra knappast kan vara något okänt. För det han sa var ju självklara saker: Dela med er och låt er inte förledas av girighet! Men … han sa det med trovärdighet.

Det är väl det som är grejen. Det är lätt att säga rätt saker, men om det ska ha kraft måste det sägas med trovärdighet. Tänk på Greta Thunberg. Hon satt tappert och skolstrejkade ganska länge innan konceptet flög. Johannes kanske också stod i öknen och ropade flera år innan folk kom. Tålamod är en dygd om man vill vara profetisk. Profetior är inget man snyter ur näsan på ett spåningsmöte på reklambyrån.

I det sena konsumtionssamhället börjar vi skönja en ny längtan efter enkelhet och trovärdighet? Vi har shoppat sönder planeten och uppenbart inte blivit speciellt mycket lyckligare. Kanske tvärtom. Nyligen blev jag kontaktad av en lokal grupp som ville samverka med kyrkan kring en omvänd julmarknad, där en tomte skulle gå runt och samla in saker (som någon annan kanske behövde), i stället för att dela ut saker (som ingen behöver).

Vilken underbar idé och vad kul att man vände sig till kyrkan. För kyrkan verkar inte alltid vara den självklara platsen för bot och bättring. Ofta tas rollen av livscoacher, influencers och små Gretor. Varför är det så? Tydligen förstår folk vad de säger. Men inte det vi säger. Vi om några borde väl ha både arvet och det andliga kapitalet. Vi måste hitta vår inre Johannes.

Tänk om vi i kyrkan kunde förena oss med folk som längtar efter en andligare julförberedelse. Vi skulle kunna återuppfinna adventsfastan. Vad tror ni om det, my fellow huggormsyngel?