Vi kan vara goda förvaltare eller dåliga – men inte ägare

En gång i tiden doktorerade jag i teologi. Halva avhandlingen handlade om förvaltarskapet. Jag skrev en eko-teologisk avhandling bland annat om hur det nytestamentliga förvaltarbegreppet genom Kyrkornas världsråds arbete på 1980-talet blivit en dynamisk och konstruktiv beskrivning av människan i förhållande till skapelsen.

”Goda förvaltare” står det som rubrik över den kommande söndagen. Det är utmanande. Både att vara en god förvaltare och att över huvud taget acceptera att människan egentligen inte äger någonting, utan i allt är just förvaltare. I Jesu framställning är människan vare sig hon vill eller inte en förvaltare, antingen en god förvaltare eller en dålig, något tredje gives inte.

Nu blir det lite språkkurs i sensommaren. På grekiska heter förvaltare oikonomos och förvaltande oikonomia. I båda de grekiska orden ingår oikos, som betyder hus. Förvaltande handlar alltså om hushållning, att ha omsorg om huset. Det kan vara mitt eget livs hus, eller andra former av hus upp till biosfärens globala hus. Och som sagt, människan är alltid oikonomos, förvaltare – aldrig ägare.

Husägare på grekiska heter oikodespotes. I Nya testamentet är det Gud som äger, som är oikodespotes. En är både oikodespotes och oikonomos, det är Jesus. Det är bra för då kan han som äger allt vara en förebild för oss i den livsviktiga uppgiften att bli goda förvaltare.

Men mitt eget liv som förvaltare, liksom hela mänsklighetens gemensamma förvaltande av vårt hem på jorden genom alla tider, är ändå inte det största i tillvaron. Störst är Guds förvaltande av universum.

Vi sitter nog alla fast i ett djupt präglat ägartänk. Bostadsrätten jag har köpt är min. Men är den det? Den innehades ju av någon annan före mig och någon kommer att bo i den den efter mig. För en tid disponerar jag den, men är den verkligen min? Samma sak med mobilen. Jag tycker att den är min, men när jag tröttnat på den kommer antingen någon annan att räkna den som sin och stirra på skärmen på samma sätt som jag gjorde, eller så kommer den att demonteras och vara borta.

Förvaltarskapet utmanar denna ägarhållning. Det hjälper oss att växa och mogna, en livshållning där vi mer och mer inser vilket ansvar vi har för det som är allas gemensamma förvaltarprojekt; livet i alla dess former på den skimrande planeten, vårt gemensamma hem i tillvaron.

Under en tid bland de fria kyrkorna på den nordamerikanska kontinenten drev man en förkunnelse som särskilt uppmanade församlingsmedlemmarna att förvalta ”de tre t:na” – Time, Treasures, Talents – så att de kom den egna församlingen till nytta.

Det kan vara bra att ibland begrunda hur jag själv förvaltar den tid jag har på jorden, hur jag använder mina tillgångar och hur jag förvaltar mina förmågor. Som en inåtvänd ägare eller som en utgivande förvaltare?

Men mitt eget liv som förvaltare, liksom hela mänsklighetens gemensamma förvaltande av vårt hem på jorden genom alla tider, är ändå inte det största i tillvaron. Störst är Guds förvaltande av universum.

Backar vi ner i den grekisktalande källan och återvänder till ordet oikonomia, kan vi se hur det begreppet genom den tidiga kyrkan och sedan i den östliga delen av kristenheten blev en term för Guds hushållande genom alla tider. Det vackra uttrycket den gudomliga ekonomin, blev ett sätt att beskriva hur Gud för hela sitt skapade universum från dess ursprung till dess mål i vilan i Gud.

Tack, du himlarnas och jordens Herre, för din trygga gudomliga ekonomi. Hjälp oss, tafatta och loja förvaltare, att med Jesus som förebild ta vår kallelse på allvar så att vi på vår såriga planet må bli verkligt goda förvaltare.

Bo Brander
präst