Vi ryms vid krubban trots att vi tänker och tycker olika

Det finns ett vackert spanskt uttryck som nyckel till en god måltid: ”Para compartir”. På de helt igenom spanska restaurangerna tas det för självklart, men på turistmenyer behöver det förklaras. På engelska. Please, måltiden och rätterna är till för att delas. Alla behöver inte beställa allt och äta upp allt. Ni är ju ett sällskap.

Så förstärks den spanska måltidens rikedom, smak och gemenskap. Dela med varandra, våga smaka och pröva nytt.

Hur skulle världen se ut om vi levde para compartir med varandra och skapelsen? Tillsammans, inte var för sig.

Som en gyllene tråd genom julens helger går delandets glädje och kraft. Från den fjärde advent och folkets förväntan inför budbärarens steg över bergen och Marias och Elisabeths gemensamma glädje när de och de kommande kusinerna Jesus och Johannes möts. Till herdarnas förfäran när Herrens härlighet lyser omkring dem på julnatten och deras vandring till födelseplatsen i tilltro till änglarnas löfte. 

Och hur den första församlingen i annandagens texter samlas för att tillsammans möta hotet från den religiösa makten.

Para compartir förutsätter tilltro och goda avsikter. Att vi vågar tro gott om andra istället för att misstro. Vad händer om vi försöker förstå varandra innan vi fördömer varandra?

Och vad händer om vi bejakar tanken på Guds närvaro i skapelsen, medmänniskan och oss själva? Att Gud i julens gåtfulla under tvinnar samman sitt liv med alla människors liv och kallar oss att leva ett liv para compartir?

Jag tror att vi känner större respekt och att livet blir vackrare när vi upptäcker samhörigheten både med varandra och naturen. Att rädslan för det okända minskar så att vi kan glädjas åt olikheten även i varandras tro och livstolkning.

Axlar sänks.

Kanske är det rentav så att respekten för det heliga ökar när vi bejakar livets mysterium. En färgskala som rymmer mer än svart och vitt. Den andre hotar inte mitt, den andre berikar det!

Och visst längtar många av oss efter närhet? Under en stilla natt och när juldagsmorgon glimmar fylls kyrkor av vår gemensamma längtan mitt i all vår olikhet. I lågorna av de tända ljusen ryms vår längtan efter samhörighet, tillit, värme. Att vara med i ett större och djupare sammanhang än bara mitt eget. Och att få dela livet och dess gåtfullhet med andra. Varför söker vi oss annars till kyrkan trots kyla, mörker och is?

Närhet föds ur en ömsesidig vilja att mötas och ur närhet föds närvaro. I våra liv kan vi känna avtryck av andra människor, oavsett avstånd. Inte ens döden sopar undan spåren av dem vi levt nära.

Det djupaste avtrycket i skapelsen är Guds närvaro. Julevangeliet upprepas varje dag; Guds närvaro är som en puls i skapelsen. Vi anar pulsslaget i varandras blickar, naturens skönhet och vår gemensamma ansträngning för det gemensamma bästa. Guds puls slår i vår puls.

Så vi ryms där vid krubban, trots att vi tänker och tycker olika. Oavsett om vi definierar vår tro som stark eller svag eller ingen alls, så är Gud alltid mer. Större än våra tankar, närmare än vi kan tro.

Så låt oss säga God Jul till varandra som en hoppfull påminnelse om Guds seger över all likgiltighet, kärlekslöshet och död. Gud fyller universum och våra liv med sin närvaro. Trots allt. Det goda kommer att segra.

Så norrlänning jag är, vill jag önska dig som läst ända hit en God jul med ord från Jesus Syraks vishet: Snöflingor strör han ut som svävande fåglar och rimfrosten sprider han ut över jorden som salt. Hur mycket vi än säger är det inte nog. Men detta är summan av det sagda: Gud är allt.