På kylskåpet hemma finns en kylskåpsmagnet med en bild. Två människor betraktar ett väldigt bergslandskap och den ene uttrycker att man känner sig så liten. Vännen svarar då nedslaget att ”Jaha, skall man känna sig mobbad av naturen nu också?”
Alldeles vid brofästet vid Öresund gapar Limhamns kalkbrott.
Här har människan med muskelkraft slagit sig ner genom lager av mark. Den lägsta punkten är 60 meter. Varje tid har gett avtryck och sin signatur. Varje tid med sina förutsättningar har lagt sig som ett täcke mellan tider som gått och tider som kommer.
De nedersta lagren i brottet är 65 miljoner år gamla. Brottet stupar ner i så kallade pallar, 20 meter lodräta väggar som rusar genom tiden. Om man står längst ner är det svårt att glömma att människan är stoft. Den egna begränsningen i tid och rum blir svindlande. Att vi skulle vara mer än stoft är utmanande.
Nu bryts inget kalk här längre, men den var en gång i tiden ytterst värdefull för Malmös industri. Härifrån hämtades fundamentet till den berömda Jesusstatyn i Rio de Janeiro. Det är därför han kallas Limhamns-Jesus. Det kanske inte är hans namn i de stora delarna av världen, men här i Limhamn är det hans namn – Limhamns-Jesus.
Det öppna brottet har nu blivit en egen zon, en egen verklighet. Här nere bor en rådjursfamilj, berguv, pilgrimsfalk, utrotningshotade grönfläckiga paddor, rävar och möss. I de åtta meter djupa dammarna lever åldrade ålar. Under arbetet hittades hajtänder och välbevarade skelett från flera krokodiler som levt här.
Och människan har satt sina spår. Här löper övergiven och övervuxen järnvägsräls. I de gamla industribyggnaderna har den lokala puberteten bombat sina tags sedan de nattetid forcerat avspärrningarna. Då når inte stadens ljus ner hit och stjärnhimlen blir tydlig. Om månljuset då slår emot ynglingarna har det färdats 1,3 sekunder från månen.
Med det mänskliga ögat kan vi under gynnsamma förhållanden se Andromedagalaxen som ligger två och en halv miljon ljusår ifrån oss. En stjärna som vår sol bildas på ungefär 50 miljoner år. Det är 67 miljoner gånger längre tid än det tar för en människa att formas (nio månader).
Med teknikens hjälp kommer vi snart att kunna se ljuset från universums uppkomst 13,7 miljarder år bakåt. Det är svårt att glömma att vi är stoft. Den egna begränsningen i tid och rum blir svindlande. Att tänka att vi skulle vara mer än stoft är utmanande.
Ett finskt stenkast från kalkbrottet ligger Limhamns kyrkogård. På grindarna står det med högtidligt typsnitt: Glöm inte att du är stoft. Glöm inte att du är mer än stoft.
Per-Erik Persson skriver i efterorden till Att tolka Gud idag att trons funktion är att hjälpa människan att orka leva och att våga dö. Det blir också vårt uppdrag som kyrka. Jag menar att det tangerar och sammanfaller även med konstens mission. Att hjälpa människan att orka leva och att våga dö.
Det är pingst och hjälparen kommer till oss. Där någonstans bakom, genom tungor av eld och nådegåvor så är det också Andens funktion genom att räcka oss tron. Att hjälpa människan att orka leva och att våga dö. Kan vara att det är den trösten som Limhamns-Jesus viskar åt oss därifrån berget Corcovado på fundament av skånsk betong: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Kent Wisti
präst och bildkonstnär
LÄGG TILL NY KOMMENTAR