Bestickande teorier om gåtfull Paulus

Bok. Paulus förvanskaren av Mats G Larsson (Fri Tanke)

Kristendomen och den kristna kyrkan går – på gott och ont – inte att föreställa sig utan aposteln Paulus. Det är självklart. Hans i många stycken gåtfulla gestalt upphör aldrig att fascinera. Det forskas och skrivs ständigt om hans brev, räknade som de troligen äldsta skrifterna i Nya testa­mentet. Och det forskas och skrivs likaså ständigt om aposteln själv, ehuru det spröda material vi har om honom är uppen­bart propagandistiskt och ensidigt.

För tio år sedan rörde Lena Einhorn upp känslorna med sin bok Vad hände på vägen till Damaskus? Där argumenterar hon för teorin att Jesus och Paulus egentligen var samma person. Det var spännande att läsa, stor sak om man höll med om hennes hypotes eller ej.

Nu har även arkeologen och författaren Mats G Larsson skrivit en spännande bok om hedningarnas apostel. Redan titeln kan förväntas provocera: Paulus förvanskaren.

Som forskare och arkeolog av facket är han djupt medveten om forskningssituationen. Han skriver i förordet: ”Att skilja den bakomliggande verkligheten från senare tillkomna myter och tillrättalägganden är /…/ ingen lätt uppgift.” Samtidigt har inte minst de senaste decenniernas forskning om den tidiga kristendomen utifrån rent historiskt-kritiska utgångspunkter inne­burit viktiga framsteg.

Det märks i Larssons bok. Han går till verket med forskarens akribi och markerar tydligt när det från hans sida handlar om förmodanden och konjekturer. Det är tankeväckande och nöjsamt att följa hans välformulerade resonemang.

Och hur var det nu med Paulus? Stämmer verkligen den traditionella bilden av en oansenlig outsider, en underdog som mot alla odds blev den ledande i den unga kristna församlingen? Det är högst tveksamt. Aposteln själv gillar förvisso att framställa sig som sådan. Och även Apostla­gärningarnas ”historie­skrivning” spär på den före­ställningen. Men det sätt som de romerska­ myndigheterna behandlade Paulus på tyder på att han inte var vem som helst som kunde behandlas hur som helst. Till skillnad, om man säger så, från Jesus själv …

En skyddseskort på närmare femhundra man på vägen till Caea­sarea, ”att såsom fånge få samtala under mer eller mindre kamratliga former med såväl de romerska prefekterna Felix och Porcius Festus som kung Herodes Agrippa”, det tyder inte precis på det lidande för trons skull som Paulus själv gärna framhåller. Var kanske Paulus i själva verket släkt med det herodianska kungahuset? Fantasieggande tanke, knappast möjlig att bevisa men heller inte gripen ur luften. Den har tvärtom en hel del som talar för sig.

Och så detta med Paulus variant på kristendomen. Skulle Jesus känna igen sig i den paulinska lära som gått segrande genom kyrkans historia? Än en gång högst tveksamt. ”Paulus förvanskaren” heter ju Mats G Larssons bok. En mer autentisk länk till den historiske Jesus förkunnelse, menar Larsson, är i så fall Jakobsbrevet, om det är så att det verkligen är Jesus bror Jakob som skrivit det. En bestickande teori så här ett halvår före det stora Luther-året. ”Halm­episteln” sa ju reformatorn, i Paulus’ efterföljd.

Christer Hugo