Inom geografin talar man om ekotonen, en smal gräns där två olika landskapstyper smälter samman och skapar ett nytt och alldeles eget landskap. Som stranden som ju varken är hav eller land. Ekotonen har sin egen flora och fauna.

Barnläkaren och psykoterapeuten Donald Winnicott var först med att tala om transitional space, ett övergångsområde mellan vår inre föreställningsvärld och den yttre verkligheten. Det är ett tredje rum som varken är fantasi eller fysisk, materiell verklighet. Det binder samman. På det sättet skulle man kan kunna säga att Winnicots övergångsområde är en ekoton.

Det skapas när vi som spädbarn upplever frånvaro av föräldern och det är i bokstavlig mening en fråga om liv och död för spädbarnet. För att kunna stå ut i övergivenheten lyckas vi återskapa erfarenheten, bilden av föräldern. Senare använder förskolebarnet detta tredje rum till att leka i och genom leken öva och kartlägga tillvaron.

Om vi som barn tillåts att vårda och underhålla detta rum är det här vi också upplever konst i alla dess former med lyrik, bildkonst, musik och scenkonst. Det är här vi blir berörda och förklarade, tröstade och provocerade. Det är också här vi gör våra religiösa erfarenheter. Det är här vi tror.

Amos Oz menar att kännetecknande för en fundamentalist och fanatiker är att hen inte har någon humor. Det hänger ihop med att hen inte har tillgång till sitt tredje rum. Världen blir tvådimensionell och svartvit.

Det enskilt största hotet för mänskligheten i dag är människor utan humor. Så mycket som hade varit lättare att förstå om vi kunde se på religion som en konstnärlig disciplin. Så mycket som hade varit svårare att missförstå.

Från det att vi som röda lergubbar fick livsande inblåst genom näsan står vi i en fortgående relation med Gud. I varje pulsslag och i varje andetag. Det är i sig en bön.

Kan vara att bönen är den yttersta konstnärliga disciplinen. Och kanske att den bär sitt eget värde. I tuffa stunder blir vi som barn och ber som barn. Det är i sin ordning. Bönen liknar mycket önskelistor och förhandlingar.

Det är vanligt att människor uttrycker att jag ber bara när jag mår dåligt men sedan när jag mår bra glömmer jag bort det. Det är ju egentligen en form de talar om. Formen av en monolog mellan ett subjekt och ett objekt.

Men när de mår bra kanske de åker skidor, drejar, kör gokart eller målar. Kan vara att det också är en bön fast vi inte känner igen den för att vi är så fast i bönens form snarare än i bönens väsen.

Jesus blev frustrerad över att vi var så fast i bönens form att han tydligt sa att ni ska inte rabbla inlärda ramsor utan ni ska be från hjärtat, så här – och sedan bad han från hjärtat en bön som vi snabbt lärde oss som ramsa.

Bön är en fortgående skapelseprocess, ett samtal med Gud i lekens och konstens rum.

När vår inre värld blir lika påtaglig som den yttre, faller de murar som skiljer dem åt isär, och vi är redan förvandlade. (Ragnar Sandberg.)

Kent Wisti

präst