Eftertänksamt läser jag den uppfordrande evangelietexten inför domssöndagen: Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.
Så plingar det till i telefonen och jag kan inte låta bli att kasta ett öga på vad det är för nyhetsflash.
Jag får veta att SD delar ut flygblad på Lesbos. Flygbladet är avfotograferat. Bladet handlar om hur eländigt Sverige är och att de (flyktingarna) ska akta sig för att komma hit. Tre undertecknare står på flygbladet: Swedish
Democrats, SD Women och The people of Sweden.
Jag tappar målföret, en kall hand kramar om hjärtat. Med vilken rätt kan man göra svenska folket till undertecknare? Lyckligtvis får jag också upp en annan sida på telefonen som handlar om hur församlingar i Stockholm tar emot flyktingar och där man skriver om hur lika vi människor är. I nöd behöver vi samma sak, nämligen mat, sömn, vänlighet och trygghet. Svårare än så är det inte.
Men hurdan är Gud? Sätter Gud också upp stängsel med taggtråd som innebär att några hamnar utanför och andra hamnar innanför? En del av The people of Sweden hamnar till vänster och den andra delen till höger?
Jag förstår att jag är på fel spår även om evangelietexten kan inbjuda till en sådan läsning. I mitt eget hjärta, i min personlighet, finns både den inneslutande sidan och den uteslutande. Den sida som självklart vill ge vänlighet och trygghet, men också den sida som avvisar och sätter upp mentala stängsel inför medmänniskor.
För mig betyder domens dag att ställas inför sina egna gärningar och förstå vad jag ibland i min omedvetna enfald ställt till för mig. Då dömer mig mitt eget hjärta. Och det är en sträng domare jag har inom mig själv, den domaren dömer om än alla andra frikänner.
Bara den drabbade kan ha högre auktoritet att frikänna. Och den drabbade är Kristus som jag inte kände igen. Och det är Han som dömer. Tur för mig. Nåd för mig. Nåden är gratis, inte billig. Inte heller kan jag döma någon annan (även om Gud vet att jag ibland har lust). Domen är Sonens. Nåden är att den som dömer också är den som räddar.
Bibelns texter ger mig så ofta omvända perspektiv och nya tankar och tolkningar. Men precis som i en dröm behöver en tolkning inte utesluta någon annan. Olika tolkningar kan samsas sida vid sida. Jag kommer ihåg hur en gammal, erfaren präst och själasörjare undervisade om hur man som präst kan handskas med den stora ledan som kan drabba oss när arbetet bara känns som upprepningar och gentagelse. Han sa att när han var riktigt trött och gick iväg på ännu ett hembesök så sa han till sig själv ”nu går jag för att möta Kristus”. Hela tillvaron blir verkligen annorlunda när jag påminner mig om att se Kristi ansikte i en utsatt medmänniskas ansikte. Då går det inte att säga att du är inte välkommen hit. Vi vill inte ha med dig att göra.
Kyrkans år börjar och slutar inför kyrkans Herre. Både domssöndagen och första söndagen i advent är Kristi Konungens dagar. Konungen på sin härlighets tron vid tidens slut och konungen som rider på en åsna under sin jordiska färd, himmelens och jordens herre. Min Gud här på jorden och min Gud i evigheten.
Men nu lever jag på jorden. Och det är nu jag har möjlighet att se Kristus i min medmänniskas blick och hålla fast vid hoppet att Kristus en gång vid tidens slut ska se mig, se på mig med kärlek, kännas vid mig.
Caroline Krook
biskop emerita
LÄGG TILL NY KOMMENTAR