Kallelsen till Guds rike kommer oväntat och innebär att man får byta om. Plötsligt är det fest och man är rätt klädd. Så kan man summera texternas budskap.
Texterna handlar både om att få kallelsen och att ge den. Vad betyder kallelsen till Guds rike för oss som har till uppgift att göra alla folk till lärjungar? Vi har fått inbjudningskorten av honom som är värd för festen. Hur gör vi med dem?
Det särskilda med Guds stora fest är att datum inte är bestämt. Vi står där med en inbjudan i handen och ska ge den till någon med orden: Du är inbjuden till festen, men jag vet inte när den blir. Ändå finns det ett OSA på kortet: om svar anhålles.
Jag mötte Sam från Belfast på Nordirland. Han var protestantisk präst och hade arbetat där i en församling i tjugo år under den tid då konflikten mellan katoliker och protestanter var en del av vardagen. Jag frågade hur han stått ut.
Han berättade att han en dag slutat cykla sin vanliga väg,en omväg runt de katolska kvarteren. Han började åka den närmaste och farligaste vägen, rakt igenom de andras bostadsområde. Hans grannar tittade bort, några slutade hälsa.
Han cyklade samma väg ett helt år. Hans närmsta granne tog varje tillfälle att tala om att han svek, att han borde tänka på vilka han tillhörde och borde tjäna. Men Sam fortsatte cykla den raka vägen och hälsa vänligt på dem han mötte, på båda sidor om den osynliga gränsen.
Och en dag händer det: Grannen klipper gräs när Sam kommer hem en majkväll. Hon bryter oväntat den långvariga tystnaden, ser på honom med naket ansikte och säger:
– Sam, en dag ska jag också cykla den vägen.
Sam kunde konsten att bära en inbjudan länge. Han hade tålamodet. Han dolde inte vilken inbjudan han bar på. Och hans granne uppfattade den till slut. Hon kunde konsten att tacka ja till ett okänt datum, då det skulle vara dags för henne att cykla i väg.
Vi har fått inbjudningskorten och jag hoppas och ber att vi ska kunna bära dem som Sam: synligt och ihärdigt. Inbjudningskort är inte vilken post som helst. De måste bäras så att det stämmer med uppdragets karaktär. Vi behöver vara inbjudande. Kallelsen till Guds fest är inte en befallning eller ett krav.
Jag hoppas och ber också att jag ska kunna vara så öppen inför inbjudan som Doris, Sams granne. Hon såg honom. Hon tyckte det var svårt, men hon hörde inte till dem som bara tittade bort. Sam var mer generös än hon stod ut med.
Uppdelningar mellan människor och tydliga gränser förenklar. Men de förvränger också vår verklighetsuppfattning. Doris började ana det. Jag kan föreställa mig hennes grubblande, hur hon ibland var irriterad på Sam, ibland på sig själv. Tills det en dag blev det möjligt för henne att bestämma sig: när tiden var inne skulle hon strunta i uppdelningen och se människorna. Hon skulle korsa gränsen och visa att det finns mer som förenar än som skiljer. Från den dagen var hon beredd.
Vi känner igen dopdräkten i Josuas högtidsdräkt och i brudens vita linneklänning i Uppenbarelsebokens vision. Den har vi redan tagit emot. Sedan den dagen har vi uppdraget att gå med inbjudningar till andra.
Samtidigt ska vi hålla oss själva beredda på att bryta uppdelningar och mötas över gränser. För vi tror på en Gud som kallar oss till gemenskap. Den börjar här, men vi ska vara beredda på något mer. Fortsätt sprida inbjudningar, välj den väg som leder till ett gott liv och vidare till ett liv som flödar över i evighet.
Christina Grenholm
kyrkosekreterare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR