På det judiska museet i Berlin finns ”The Garden of Exile”. Det är ingen direkt trivsam plats; där är ogästvänligt, trångt och kallt. Horisonten gäckar besökaren, det är svårt att hålla balansen och underlaget gör att det är långt ifrån en walk in the park.
Livet i exil beskrivs i den grekiska mytologin som ett öde värre än döden. Jag anar vad det kan innebära när jag hör Anna Maria berätta. Hon flydde från militärdiktaturens Chile och har bott i Sverige i 40 år.
– Jag längtar alltid någon annanstans, säger hon när vi möts över en kopp kaffe på ett café en oktobereftermiddag i Malmö. Det är mitt öde. När jag är i Sverige längtar jag till Chile och när jag är i Chile längtar jag till Sverige. Och för varje år som går blir livet i exil allt tyngre att bära. Jag känner mig kluven och har svårt att finna ro.
Det är min erfarenhet att många av våra invandrare lever med en känsla av skuld. Många plågas av funderingar på om man verkligen gjorde rätt som lämnade sitt hemland. Också hos människor som flytt för sina liv maler frågorna obevekligt vidare.
Borde jag ha stannat kvar? Kunde jag ha kämpat lite till? Med vilken rätt lever jag när så många vänner och släktingar är döda.
I vår kristna tradition finns erfarenheter av att arbeta med skulden; både den egna och den gemensamma, den skuld som är verklig och den som är självpåtagen. Här finns ett levande samtal och bikten som möjlighet. I varje gudstjänst finns bönen om förlåtelse och avlösningens gåva för dig utgiven och för mig utgjutet. Där två eller tre är samlade i Jesu namn där finns den levande Guden med försoningens möjlighet.
Texterna på förlåtelsens söndag andas ömsinthet och talar om gemenskap; de är svalkande balsam på öm och sårig hud. Förlåtelse som något så enkelt och svårt som att få lov att börja om; ett nytt land och en ny dag.
Om paradiset är den plats och det tillstånd där vi inte önskar oss någon annanstans, så är exilen något vi till varje pris vill komma undan. På vandringen mellan det paradis som gick förlorat och det paradis som väntar lever vi allihop i exil.
Vi känner inte igen oss i ett Sverige där barn knivmördas i den egna skolan, där flyktingboenden bränns ner och där en tur till IKEA kan sluta i ond bråd död. Vi längtar tillbaka till ett land som kanske aldrig fanns men som samlar ihop våra drömmar om det goda livet. Någonstans vet vi med oss och förstår vi att vi har del i att det blev som det blev. Att vi har del i världens bortvändhet från Gud. Det har vi gemensamt, nya och gamla svenskar i exil, att vi lever i ett annat land, och många av oss plågas av en diffus känsla av skuld.
Hur hamnade vi här? Hade vi kunnat göra andra val? Hade jag kunnat göra skillnad? Är det för sent eller är det fortfarande möjligt att tillsammans forma det samhälle vi önskar för oss själva och våra barn.
I ”The Garden of Exile” växer ryska olivträd ur cementpelare 10 meter över marken och ovan dem en öppen himmel med en sol som alltid lyser, om än ibland bakom regntunga moln. På vandringen från ett paradis till ett annat finns också i exilen livet som en möjlighet. Ett träd som planterats och växer, oliver att skörda, en hand att hålla i. En öppen himmel vittnar om Guds gränslösa förlåtelse.
Tänk om det är så enkelt, och svårt, att förlåtelsen ger förutsättningar att få börja om. Ta nya tag om man så vill. Försöka igen. Den här gången tillsammans, och inte i egen kraft utan burna av den kärlek som fördriver rädslan och som gjort förlåtelsen möjlig.
Ann Aldén
församlingskyrkoherde Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR