Ny forskning: Svenska kyrkans inre liv förändrats de senaste åren

Nu har det gått 15 år sedan Svenska kyrkan och staten separerade. Inför relationsändringen lovades att de kyrkotillhöriga inte skulle märka skillnaden.

Men är Svenska kyrkan samma kyrka i dag som den var före år 2000?

Mycket är förvisso likadant, men mycket är också annorlunda. Det finns en påtaglig ökning av självstyret och självbestämmanderätten i församlingarna och den ser inte ut att avta, menar forskaren Marie Rosenius som veckan före jul la fram sin avhandling "Svenska kyrkan samma kyrka? Ecklesiologi före och efter relationsförändringen mellan kyrka och stat" vid Umeå universitet.

Inför relationsändringen genomfördes också organisationsförändringar inom kyrkan själv: en ny kyrkoordning antogs, det lokala självstyret förstärktes och arbetsgivaransvaret för församlingsprästerna fördes helt över till lokal nivå.

Man kan tala om en ”kongregationaliseringsprocess”.

Tanken att kyrkoherde och kyrkoråd i linje med ”det gemensamma uppdraget” tillsammans bär ansvaret för gudstjänstlivet har inte slagit igenom efter relationsändringen mellan kyrka och stat. Istället dominerar fortfarande den ”gamla” dubbla ansvarslinjen i de studerade församlingarna.

– Det är faktiskt lite förvånande. Det hade jag inte förväntat mig. Kyrkoordningen som utarbetades inför millennieskiftet poängterar tydligt att det är ett gemensamt uppdrag och att gudstjänstlivets utformning ska jobbas fram tillsammans av kyrkoherde och kyrkoråd, säger Marie Rosenius.

Men riktigt så blev det alltså inte. Åtminstone inte i de församlingar som studerats i Luleå stift. Det visar Marie Rosenius i avhandlingen där hon med hjälp av en omfattande fallstudie analyserat och undersökt hur det lokala gudstjänstlivet sett ut, undersökt gudstjänstrelaterade ärenden i stift och församlingar men också hur det konkreta förhållandet ser ut mellan gudstjänstpraxis och föreskrifter. Alltsammans i församlingar i Luleå stift under perioden 1990–2009. Enbart insamlandet av allt material, primärdata, har tagit henne ett år.

Som teolog har hon studerat organisationen teologiskt, analyserat gudstjänststatistik och ställt andra frågor till statistiken: Vad säger den om kyrkan och kyrkans sätt att förstå sig själv?

– Det är de frågor jag brottats med och det är jätteviktiga frågor.

Till skillnad från den statistik som bearbetas på riksplanet i Svenska kyrkan har Marie Rosenius samlat in gudstjänststatistik i och från de olika kyrkorummen. Där kan man se vilken gudstjänstform som firats i en specifik kyrka vid ett specifikt tillfälle. Och det är just detta som intresserar Marie Rosenius. När det exempelvis gäller nattvardsgudstjänsterna har hon kunnat se att den ökning som oftast anförs inte är ett entydigt mönster. Samarbetskyrkorna med EFS visar i hennes undersökning en nedgång, medan huvudkyrkor och distriktskyrkor visar en uppgång.

– Det tycks vara så att samarbetskyrkorna prioriterar gudstjänster utan nattvard. Det signalerar också ett sätt att tänka om kyrkan.

Hon har även tittat på hur det odlas olika gudstjänstkulturer i olika församlingar och kyrkor och kunnat se att det är en tilltagande utveckling.

– Det utvecklas autonoma gudstjänstkulturer. I en av de sex församlingar som ingår i min undersökning, visar resultatet att man under tre hela år inte firat en enda högmässa. Så det föreligger en tydlig skillnad mellan vad kyrkoordningen säger och hur det ser ut på backen.

Allvarligt kan tyckas, eftersom högmässan egentligen är den enda gudstjänstformen som inte kan väljas bort. Kyrkoordningen förutsätter att den ska firas. Ändå visar praxis på något annat.

– De problem jag främst pekar på är att vi har en kyrkoordning som är en sak, men sedan en gudstjänstpraxis som ger en annan bild. Det är tvetydigt och olyckligt.

Att den dubbla ansvarslinjen fortfarande dominerar i församlingarna är ett tecken på att man i någon mening kan se att tvåregementsläran, som skilde på andligt och världsligt, har flyttat in i kyrkan själv, menar Marie Rosenius.

Hon tycker sig kunna se att kyrkan omedvetet bär på en dualistisk självförståelse.

– Ambitionen att Svenska kyrkan skulle vara densamma efter relationsförändringen ger uttryck för en tanke om att kyrkans yttre ordningar, kyrkoordningen, och kyrkans tro och liv, kan leva relativt fristående från varandra. Att man kan stuva om de yttre strukturerna utan att in-nanmätet ska påverkas. Det kan tolkas som ett uttryck för en dualistisk självförståelse. Risken med en sådan tudelad förståelse av kyrkan är att den sakramentala enheten går om intet.

Ett ytterligare problem är att ämbetslinjen fått ta ett steg tillbaka, samtidigt som de förtroendevalda inte tagit bollen, menar Marie Rosenius. Det gör att det finns en risk för att besluten i gudstjänstfrågor, som är kyrkolivets centrum, ramlar ner på individplan.

För ecklesiologen Marie Rosenius, som arbetar med läran om kyrkan, är det självklart att kyrkan och dess medlemmar ska se till möjligheterna. Hon är ingen dysterkvist. Men för att skapa förutsättningar för att infria möjligheterna måste man också beakta de problem som finns.

– Det krävs en ecklesiologisk reflektion ute på fältet bland de teologer och ledare som finns i församlingarna. Här har teologerna som kommer ut i tjänst en särskild uppgift. De ska våga ställa också de kritiska frågorna. Inte för att vara besvärliga utan av omsorg om kyrkan. Ecklesiologi ska vara en hjälp för kyrkan att spegla sig i.

– Förhoppningsvis ska min avhandling kunna vara en hjälp till självinsikt för kyrkan. Reflektionen behövs på alla plan och ämbetsbärarna har ett uppdrag att bemyndiga lekfolket att tänka teologiskt, säger hon.

– Det som Svenska kyrkan idag behöver jobba med och tänka kring är den sakramentala aspekten av kyrkan. Kristi kropp är inte bara det som sker inne i kyrkan utan också det som sker i organisationen. Att tänka att organisationen är en sak och att kyrkan i organisationen är en annan, är en bidragande orsak till den utveckling jag beskriver.

– Man får inte tappa bort den andliga dimensionen i de yttre strukturerna. Då blir det en inomkyrklig sekularisering av kyrkans struktur.

Hon säger att vårt sätt att fira gudstjänst påverkar vårt sätt att tänka om kyrkan. Och att vårt sätt att tänka om kyrkan påverkar vårt sätt att fira gudstjänst. Det finns en interaktion mellan teori och praxis.

– Jag skulle önska att Svenska kyrkan skulle skriva fram att praktisk teologi eller kyrkovetenskap får vara ett obligatoriskt ämne i den akademiska delen av prästutbildningen på samma sätt som systematisk teologi och exegetik är. Just för att rusta blivande präster att ställa de kritiska frågorna, säger Marie Rosenius som under våren kommer att, vid sidan av forskar-och undervisningsuppdrag, arbeta med ett läromedel om ecklesiologi och liturgi och relationen dem emellan. Allt för att rusta präster som ska ut i tjänst.