Från förtvivlan till försoning

Det har snart gått en hel barndom. Den bebis som föddes någon gång runt millennieskiftet och redan från början bröt mot mönstret är sedan länge tonåring.

Kanske är det åren som gjort boken möjlig. Inte för att utmaningarna är färre med större barn, utan för att kampen till slut tar ut sin rätt och landar i en sjukskrivning som väcker behovet av att skriva av sig.

Sofia Camnerin är teolog och en av kyrkoledarna för Equmeniakyrkan. Hon är också mamma till tre barn. Det är kring ett av dem som nya boken, När livet stramas åt skärps blicken, kretsar.

– Genom att skriva har jag fått syn på allt vi kämpat med och varit dåliga på att förstå. Det jag känner nu är: Varför var vi så blinda?

Sofia Camnerins äldsta barn har dubbla neuropsykiatriska diagnoser. Det innebär att alla sinnen förstärks och man får svårt att sortera intryck. Att man blir känslig för beröring och ljud. Att man har svårt att påbörja och avsluta arbete och inte förstår abstrakt tänkande i samma grad som andra. Sociala och motoriska svårigheter. Utbrott.

Det innebär också att familjens tillvaro har två lägen. Kaos och lugn. Boken är en skildring av denna pendelrörelse mellan vardag och undantagstillstånd. Utvecklande jobb, sköna semestrar och så plötsligt – polisinsatser, psykakut och tvångsvård.

Låter det vagt? Det är det. Den som vill ha tydliga fakta blir besviken. Barnet ska inte exploateras, frustrerade läsare får gilla läget.

– Jag vill inte att biografiska data ska skymma den agenda jag har. Att vi behöver bli mycket bättre på att bemöta barn med variationer och på att tillåta svårigheter.

Hon pratar dock gärna om sina egna känslor.

– I efterhand är jag så arg! Så länge som vi försökte klara allt själva! Vi tog inte in vårt barns behov utan gjorde en massa saker som det inte orkade. Samtidigt anpassade vi oss totalt och tassade runt en massa problem. Vi blev medberoende.

Barnet älskat – förstås. Men ständigt i centrum som ärende, öde och villkor. Om kvällarna har Sofia Camnerin briefat med maken. Hon har samtalat med vänner och diskuterat med vårdpersonal. Dessutom som en underström under hela föräldraskapet: fördjupning i befrielse- och feministteologi. Boken beskriver hur föräldraskapet får gudsbilder och livstolkning att förändras.

Ändå återstår upptäckter.

– Jag inser nu när jag sitter här med dig att jag borde säga förlåt till vårt barn.

Vad betyder försoning? Att hitta vila, förtröstan och glädje, säger Sofia Camnerin. Att när man gjort vad man kan för att det ska bli så bra som möjligt för ens barn, kunna ta emot tacksamheten över att denna människa finns.

På ett teologiskt plan är frågan mer svårbesvarad, trots att den hör till kyrkans mest centrala: Vem behöver försonas och varför?

– Det är den fråga jag har brottats med mest, alla kategorier. Varför dör Jesus på korset? Vi har fokuserat på fel saker när vi talar om Jesu död och uppståndelse. Vi har suttit fast i ett skuld- och förlåtelseschema som bara är en aspekt av många.

Själv talar hon om frälsning ”från” och ”till”. Frälsningens främsta ”från” är inte skuld utan rädsla, övergivenhet och misströstan. I grunden en skräck för döden. Frälsningens ”till” är korsets löfte att vi aldrig är ensamma och att allt till slut kommer bli bra. Inte som en klapp på axeln och ett ”det ordnar sig ska du se”. Utan på det sätt som processteologin talar om, den som bottnar i kvantfysik och naturvetenskap och beskriver Gud som en dimension av tillvaron.

– Om det innersta i tillvaron är energi och rörelse, och om vi beskriver Gud som inkarnerad, hela världens skapare och upprätthållare – då är Gud också den som på riktigt driver allt framåt.

Samtidigt får inte skuldtanken kastas bort. Det finns faktisk skuld. Korset är till för den som gjort det obotbara: Dödat sitt barn, slagit sin fru.

De flestas försoningssyn är en mix, säger hon. Det är inget att skämmas för; blandade gjorde även Paulus. Han talar om slaven som befrias, den skyldige som köps fri, syndabocken, martyrskapet, offertanken…

– Alla de bilderna blandade han. Och folk visste att han blandade. Så står vi här 2016 och ska försöka hitta något slags nutida bra förståelse.

Jag säger att de stora försoningsstridernas tid är förbi i kyrkan. Visst, instämmer Sofia Camnerin, men påminner också om debatten som utbröt när Ulla Karlsson i Kyrkans Tidning 2011 skrev att kyrkan måste lägga bort sin fixering vid blod, synd och offer.

– Reaktionen avslöjade att det vi behöver prata om är om det överhuvudtaget finns något som behöver försonas. För när hon snabbt och enkelt kastar ut de här bilderna säger hon också att det inte finns något problem som behöver lösas. Men det gör det.

Vilket problem är det?

– Det som behöver försonas är det som behöver förändras. Det är väldigt mycket som inte är som det borde. Förtryck, underordning, orättvisa…

För många betyder försoning snarare att bli sams med tillvarons inneboende brist. Du talade själv nyss om försoning som vila. Det är en helt motsatt tanke.

– Exakt! Därför är det viktigt att förena en subjektiv och en objektiv försoningslära, så som jag tolkar dem. Gud finns i lidandet men är också den som kämpar mot destruktion och orättvisa. Vi får inte se lidandet som något Gud vill, med den föreställningen har vi legitimerat hur mycket elände som helst!

Grunden för Sofia Camnerins syn på försoning är skillnaden mellan onödigt och nödvändigt lidande. Och visst är det lätt att se skillnad på folkmord och vulkanutbrott, liksom vilket av dem som kan bekämpas. Men det lilla livets lidande kan vara svårare att se, även för den som är kyrkoledare och skrivit böcker i ämnet.

– Jag förstår nu att jag utsatt vårt barn för onödigt lidande genom att vara stoisk och inte se hela sanningen om vad han klarar och inte klarar.

När det gäller den vidare skulden över att man inte nog bekämpar miljöförstörelse och övergrepp, måste vi tro på en Gud som ytterst håller allt i sin hand, säger Sofia Camnerin. Till syvende och sist är det Gud som fullbordar sin skapelse.

Flyktingfrågan och klimatkrisen är ett välbehövligt uppvaknande för frikyrkorna som historiskt har sett frågan om skuld och ansvar ur ett smalt pietistiskt perspektiv.

I dag finns andra faror med kyrkans sätt att tala, menar hon. Kyrkans företrädare riskerar att bli den nya typen av domedagspredikanter. Att förkunna klimathotet som vår tids helvete är samma typ av ”feeding on guilt” och ”feeding on fear” som användes när väckelserörelsen drog fram.

– Då var det Djävulen, i dag är det strukturerna. Men min plikt som troende är att ge hopp. Samtidigt som jag bekräftar mitt tonårsbarns rädsla för klimathotet måste jag kunna skänka förtröstan. Det måste finnas någon poäng med att tro. Hoppet är vad tron handlar om.