Bok. Anne-Marie Thunberg, Samhälls- och kulturdebatt under 1900-talets andra hälft, redaktör Lennart Sjöström, Artos

Det är en lite märklig känsla att läsa om den nyss förflutna tiden.

1980-, 90- och till och med 00-talet är ju så nära och ändå känns allt så underligt avlägset. Jag slås av tanken när jag läser uppsatserna i den brett upplagda monografin om teologen, etikern och skribenten Anne-Marie Thunberg (1923–2005).

Så mycket har hänt sedan hennes dagar. Abortdebatten, dödshjälpsdebatten, diskussionen om slutförvaring av kärnavfall – allt har gått vidare. Vetenskapen har utvecklats i hisnande fart och gett etiken nya utmaningar och frågeställningar; hur ska vi tänka kring till exempel artificiell intelligens och dess möjligheter?

Stamcellsforskningen är inte längre hänvisad till fostervävnad. Ute i världen framstår inte öst-väst och nord-syd som de självklara motpolerna i konflikterna. Mönstret är annorlunda, det handlar mera om striden mellan ett sekulärt västerländskt samhälle och ett teokratiskt. Eller mellan civilisation och terrorism av olika sort.

Som Göran Lantz avslutande anmärker i sin uppsats i boken: ”Anne-Marie Thunberg skulle troligen ha haft andra fronter att kämpa på i dag”.

Samtidigt lyckades hon och hennes generation med en förblivande förskjutning av den tongivande kristna opinionen, det konstaterar Lantz också. Det handlar om de internationella perspektiv och den kyrkligt politiska radikalism som fick sitt definitiva genombrott vid Kyrkornas världsråds Uppsalamöte 1968. Detta, skriver Göran Lantz, ”har i mångt och mycket blivit bestående”. Inte minst, vill man tillägga, på grund av att de som var unga och arga teologer -68 så småningom blev ledande inom Svenska kyrkan (bland andra förstås KG Hammar).

Det är en genuint intressant helhetsbild av Anne-Marie Thunberg man får. Och, som sagt, en tankeväckande tidsbild av hur det kunde vara och låta för inte så länge sedan. Bokens texter är både välskrivna och väl underbyggda. Möjligen konfronteras man här och där med lite akademisk knappologi, men det är ju tillåtet att bläddra lite…

Personligt och professionellt i Thunbergs liv och gärning varvas på ett belysande vis, även om hon var karakteristiskt återhållsam om sig själv och sitt privatliv. Hennes rötter i socialdemokratin och småländsk inomkyrklig väckelse framstår som de viktiga faktorer för hennes tänkande och verksamhet som de säkerligen var.

Och det är spännande att se hur hon – uppenbarligen med Manfred Björkquists i alla fall på något sätt goda minne – som redaktör för Vår Lösen lyckades förvandla tidskriftens hållning från socialt engagerad konservatism till vänsterorientering.

Skribenterna tecknar dock inget idolporträtt. Även om Anne-Marie Thunberg arbetade intensivt och passionerat på etikens område hade hon inget intresse alls av etikens vetenskapliga sida. Därför är hennes etiska resonemang ofta ganska oklara när det gäller hur hon grundar dem. Vad är det exempelvis som garanterar den av henne så omhuldade människovärdesprincipen, det vill säga om man inte ska ta till andra fluffiga begrepp som ”kristen grundsyn” och liknande? Cirkel-argumentationen ligger mycket nära till hands. Dessutom vann – noterar Lars Rydén i sitt bidrag – Thunbergs engagemang för dialog och ”allas rätt att delta” i debatten knappast speciellt stort genomslag hos henne själv: ”Vid de seminarier som hon organiserade var det således i första hand meningsfränder som deltog.” Teori kan vara en sak, praktik en annan, även om man är en praktiskt inriktad socialetiker.

Ett står emellertid klart: Tomrummet efter Anne-Marie Thunbergs skötebarn Vår Lösen är stort. När samlar sig den protestantiska kristenheten i Sverige till att ta upp dess fallna mantel? Pengar finns det nog om bara viljan finns.

Christer Hugo