Jag tänker mig Jesus som världens ensammaste val

För ungefär 20 år sedan uppfattade US navy märkliga ljud på sina hydrofonupptagningar. Det var ljud man aldrig hört förut och man fick lägga ner mycket arbete på att förstå vad det var. Men till slut insåg man att det var en val som sjöng.

Ni vet valar sjunger i frekvenser som gör att de kan sjunga för varandra och svara varandra över oceaner och halva jordklot. Och valsång hade man ju hört förut. Men det var något speciellt med den här valsången. Valen sjöng i en helt egen frekvens. Den sjöng i 52hz. Alla andra valar sjunger i någonstans mellan 19 och 20hz, men den här valen sjöng i 52hz.

Det innebär att ingen annan val kunde höra den och således heller inte svara. Så valen kom att simma omkring i Atlanten och Stilla havet och sjunga efter vänner och älskande, men fåfängt och förgäves.

Den kom att kallas världens ensammaste val och än i dag följer man den på dess tröstlösa resa utan mål i de kalla och mörka världshaven.

Varför den sjunger sin helt egna sång vet de inte riktigt. Den kan vara döv, den kan ha någon missbildning på strupe och tunga eller vara en sällsynt korsning. Men den lever i sin avskildhet.

Det handlar om traumat i att leva, traumat i att vara människa. Om avskildheten från sig själv, från varandra och från det större. Det som vi ibland tillsammans har modet att ge namnet Gud.

Det senaste decenniet har begreppet trädgårdsterapi gått från att ses som något flummigt till något med vetenskapens kalla ögon granskat och godkänt. Det läkande är övningen i tillit och kontrollförlust. När du väl satt ditt frö i marken kan du inget göra för att påskynda processen. Du kan möjligtvis verka för goda förhållanden, men jobbet är inte ditt. Det är en process av tid och tillit till ett skeende. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

Världens ensammaste val.

Jag tänker mig ibland Jesus som världens ensammaste val. Kristendomen urskiljer sig i att vi tillber en sårad och trasad Gud. Som är som vi. En Gud med hemorrojder och fotsvamp och som tar den långsamma bussen hem för att man inte orkar just komma hem. En Gud som får ångest på föräldramöten över barnens klasskompisars korkade föräldrar. Jesus som världens ensammaste val. Så är vi aldrig ensamma.

En Gud som själv skriker ut sin ångest och gudsövergivenhet under en avrättning. Ett skrik i 52hz.

Det är den Guden vi tillber. En Gud som strålar och som vänder sitt ansikte till oss och samtidigt en Gud som i ångest på korset skriker ut sin gudsövergivenhet.

Det är den guden vi tillber och tror på. Och tro i den djupare bemärkelsen. Inte tro som är försanthållande av dogmer, utan tro i bemärkelsen tillit, närvaro och samhörighet.

Om genuinitet och att våga och orka leva i livet på livets egna villkor.

Inte mina egna eller någon annans, utan livet på livets egna villkor.

Det handlar alltså inte om att lista ut försoningens och frälsningens mysterium. I våra kristna traditioner kan vi leva med olika försoningsläror för fördjupning och livstydning.

Frälsningen vibrerar hela tiden runt oss och i oss. Korsets ångestskri och påskdagens jubel alldeles nära och i en samtidighet. I 52hz.