Jesus Christ Moviestar

Det var på 1950-talet som Jesus på allvar gjorde entré som filmkaraktär. Visst hade han dykt upp några gånger tidigare; under stumfilmseran gjordes kortfilmer om Jesus, och även några längre spelfilmer – som Från krubban till korset (1912). Men det är först vid seklets mitt som bibliska berättelser började bre ut sig på vita duken.

Under decenniet producerade Hollywood ett pärlband av storfilmer om den antika världen. Många av dessa – som Den purpurröda manteln (1953), De tio budorden (1956), Ben-Hur (1959) – baserades på historier ur Bibeln.

Gudomligt fager

Under 1950- och 60-talets våg framställdes Jesus nästan alltid på samma vis. I filmer som Konungarnas konung (1961), Mannen från Nasaret (1965) – i vilken han spelas av Max von Sydow – och miniserien Jesus of Nazareth (1956) har man med alla medel velat framställa Jesus som en fridsam man som aldrig tappar temperamentet. Hans ansikte är ljust, skägget vältrimmat och de mjuka lockarna faller vackert ned på den välvårdade klädseln. Han tycks inte hysa några tvivel inför sitt jordiska uppdrag.

Men i och med Matteusevangeliet förändras Jesus. I Pier Paolo Pasolinis film är han mer mänsklig. Den italienska regissören tycks ha tänkt ”han är guds son, ja visst, men han är också son till en simpel snickare”. Medan han tidigare uträttat mirakel som vore de en del av en turnerande trollkarlsshow framstår hans frälsningskampanj i Pasolinis film som en verklig kamp. Enkelt klädd i grova tyger tar sig den unga mannen genom det råa och dammiga landskapet för att predika bland vresiga bönder och ouppmärksamma barn. Hans ord är direkta citat ur bibeln och framförs av en man som brinner för sin sak.

Kontrovers

Närheten till de bibliska skrifterna var en av anledningarna till att Matteusevangeliet rosades när den hade premiär 1964. Men att regissören högljutt beskrev sig själv som kommunist, homosexuell och ateist fick många troende att se rött. Med sin filmatisering av markis de Sades Sodoms 120 dagar – som hade premiär 1975 – blev Pasolini senare en av världens mest bespottade filmmakare. I dag är det ytterst ovanligt att filmen lyfts i kristna sammanhang, trots att den tillhör de bästa filmerna som gjorts om Jesus.

I och med hippierörelsens framfart blev det allt vanligare att berättelsen om Jesus återberättades på kontroversiella sätt. 1970 introducerade Andrew
Llyod Webber och Tim Rice den i musikalform. I sin rockopera lät de ensemblen dansa runt Jesus på korset och Maria Magdalena grubbla över sin förälskelse i huvudkaraktären. Scenmusikalen blev film tre år senare.

Gud och människa

I slutet av 1980-talet uppstod rabalder kring Martin Scorceses filmatisering av den grekiska författaren Nikos Kazantzakis roman Den sista frestelsen (1952). Kazantzakis berättelse skiljer sig från de i evangelierna, så också i filmversionen. Jesus är en komplex karaktär som plågas av att vara Guds son. Han vill inte fullfölja det uppdrag han har fått utan drömmer om att få leva ett vanligt liv, uppleva förälskelse och bilda familj. Jesus värjer sig mot sitt gudomliga öde genom att bete sig som en människa. Han syndar.

Kazantzaki ville använda Jesus som en metafor för hela mänskligheten. Vad innebär det att vara människa? Hur ser våra behov ut? Varför syndar vi? Att förmänskliga Jesus så ansågs av många kristna vara en hädelse. Katolikerna, som anser att det för Jesus som gudomlig gestalt vore omöjligt att synda, reagerade starkt när Kristi sista frestelse gick upp på vita duken 1988. I flera länder totalförbjöds den.

Av kött och blod

2004 orsakade ännu en film kontrovers. Mel Gibsons The Passion of the Christ hyllades förvisso av många kristna som en gripande och osminkad berättelse om de pinor Jesus fick utstå under sina sista timmar, men för många biobesökare blev den för mycket. Vissa tittare mådde så illa att de lämnade salongen. Några kritiker kallade filmen ”tortyrporr”.

Andra menade att våldet var nödvändigt för att publiken skulle förstå vad Jesus fått utstå. Precis som Kristi sista frestelse och Matteusevangeliet framställer The Passion of the Christ Jesus som en jordisk karaktär. Att han är gjord av kött och blod råder ingen tvekan om. Men genom att fokusera på det mänskliga förstärks också det gudomliga; det är svårt att tänka sig den styrka som måste ha krävts för att kämpa sig igenom smärtan.

Bilden av Jesus

Jesus har fortsatt att dyka upp vita duken. Storfilmer som Vägen till Betlehem (2006) och Son of God (2014) har berättats i samma stil som 50-talets filmer om Jesus, medan mindre filmer valt att utmana.

De flesta, som Color of the cross (2006), har dock fått låga betyg från kritikerna och inte nått ut till den breda publiken.

Att filmer om Jesus kommer att orsaka debatt även i framtiden kan vi däremot vara säkra på. Om Jesus Kristus finns inte en berättelse utan flera olika – alla personligt färgade. Så är fallet redan i Bibeln. Och alla kommer inte att falla alla i smaken.