Jesus öppnar själens ögon och ger oss mod

I arbetet med söndagens närmast gäckande och på samma gång uppfordrande tema frihet hör jag Theodor Kallifatides berätta om ett samtal han hade med sin tolv år äldre bror; en sen kväll när resten av familjen gått och lagt sig.

Brodern hade gjort militärtjänst under det grekiska inbördeskriget och vid ett tillfälle hade hans enhet tagit ett par kvinnliga partisaner till fånga. När det stod klart att de inte hade någon intressant information att förmedla befallde kaptenen att en grop skulle grävas, flickorna kastas ner, och därefter fick gruppens pojkar order att skända flickorna.

Med risk för sitt liv stod brodern kvar på kanten, han vägrade lyda order och stiga ner. Den här kvällen blir det plötsligt möjligt att ställa frågan som bränt i Kallifatides under många år: ”Vad fick dig att stå emot?”. Han svarade: ”Vad skulle pappa ha sagt; det är en kamp att förbli människa och hellre dör jag än förvandlas till ett odjur”. Livet går ut på att behålla själens ögon öppna.

Det var inte en fråga om blind lydnad inför en auktoritär fadersgestalt. Det var inte ens en fråga om sträng moral. Det var snarare ett förhållningssätt till uppdraget som följer med den mänskliga existensen och den frihet som hela tiden måste fredas och som manar oss att välja; att förlora eller bevara och bevaras, i sin mänsklighet.

Evangelietexten på Tolfte söndagen efter trefaldighet berättar om en man som varit döv och stum och som i mötet med Jesus blir fri att både höra och tala. Vi vet inte hur han brukade denna sin nyvunna frihet, men vi vet att med frihet följer ansvar. En
position som kan urskilja mer än en väg och där vi har att välja i både stort och smått.

När jag läser söndagens evangelietext i ljuset av Kallifatides berättelse tänker jag att Jesus öppnar själens ögon när han säger Effata! De ögon som hjälper oss att urskilja möjliga vägar och som skyddar vår integritet. Vi vet ju att man kan ha ögon utan att se och öron utan att höra.

Uppdraget att behålla själens ögon öppna handlar om att stå i kontakt med den implicita grammatik som laddar livsvalen med både riktning och mod. Att uppmärksamt förvalta friheten som räcks oss i varje ögonblick.

I en strid ström kommer möjligheterna att välja emot oss; livet i stället för döden, det som bygger upp i stället för det som bryter ner, tala i stället för att tiga och tiga i stället för att tala. Det är dessa själens ögon som, så länge de är öppna, skyddar oss från att bli kalla, hårda och cyniska. Som skyddar oss från oss själva när vi äventyrar både vår egen och andras mänsklighet. Effata!

Hur bevarar vi vår mänsklighet? I en postsekulär kultur, med ytterst lite att luta sig mot i termer av tradition, ytterst lite av ”vad skulle pappa ha sagt”, så landar i människans knä att både freda möjligheten att välja och valet i sig, en bevarad mänsklig värdighet.

Jesus valde att stå i deras kamp, de döva och stumma och de som talade fast han bad dem hålla tyst. Kanske för att där, i tystnaden och i det ofullkomliga, kan själens ögon bevaras öppna och vaksamheten upprätthållas i ödmjukhet inför det sårbara livet. Fri-
heten är vår möjlighet. Inte en frihet i största allmänhet, utan en frihet omsluten och genomsyrad av kraften från den Gud som, fri att älska, valde att bli och förbli människa.

Ann Aldén
församlingsherde Malmö