Kärleken behöver innehålla både hopp och realism

Det kan verka naivt att välja kärleken. Man riskerar att bli lurad och bedragen. Gästfrihet och generositet kan utnyttjas. Men vad återstår om vi stänger om oss, om vi låter rädslan ta över? Att säga nej till kärleken innebär ofta bitterhet, avståndstagande vaksamhet och en gnagande oro. Det är i det öppna som möjligheterna finns, låser vi om oss kvävs och förtvinar vi.

Vi lär oss mycket om kärleken i de närmaste relationerna. Där kärleken dör eller dödas finns bara förödelse kvar. Omsorgen, värmen och leendena försvinner. Likgiltigheten och kylan breder ut sig när vi slutar se varandra. Detsamma händer vare sig det bara handlar om två personer eller en hel kultur.

Vi lär oss också att kärlek utan realism riskerar att bli destruktiv. Man måste våga något och ha mod att vara sårbar. Men kärlek med bara realism förlorar både kraft och djup. Kärleken tror, hoppas och uthärdar. Därför gränsar den till lidandet.

I Jesus går Gud i döden för oss av kärlek. Han skickar inte någon annan. Lidandet är en ofrånkomlig del av livet, inte ett ideal. När vi läser att Jesus Kristus är lösen för oss alla betyder det att han gjort något som vi slipper. Vi ska inte söka efter lidande och vi kan inte förtjäna något, inte ens kärlek, genom lidande.

Däremot är det ett faktum, att lidande kommer i vår väg. Då är det en tröst att Jesus finns där och att det finns en väg också genom det svåraste. Vetekornets lag säger oss att det ytterst bara är genom döden som nytt liv kan uppstå. Detta är vårt hopp och det är förankrat i det vi sett så många gånger: vinter övergår i vår och allt sjuder av liv.

Men Jesus säger också att den som älskar livet ska förlora det och att den som hatar denna världens liv ska få det eviga livet. Hur går det ihop med att både detta liv och det eviga livet är gåvor från Gud? Det förstår jag inte.

Men jag förstår att det gör skillnad när vi älskar i livet och står fast vid kärleken också när öppenheten och sårbarheten som den förutsätter verkar dåraktig. Så fungerar det med våra närmaste. En bruten relation där saklig omsorg om den andra fortsätter ger helt andra förutsättningar än om man behandlar varandra som främlingar utan gemensam historia. Så fungerar det i grannskapet för en man som heter Ove, men också på många andra platser där onda cirklar bryts. Så blir det när vi möts som medmänniskor med empati och beslutsamhet att vägra hata, trots att vi inte känner varandra.

Vi får av nåd än en gång följa Jesus när han går kärlekens väg mot Jerusalem. Vi får tid att begrunda kärlekens makt över vanmakt och dess möjligheter bortom det som vill hindra den. Kärleken är det botemedel som vi behöver i världen. Vi får be att vår tro ska beröra våra liv, att Gud hjälper oss och ger oss kraft i det
jordiska.

Kärleken är inte dödsdömd. Den är starkare än döden och övervinner rädslan. Kärleken hjälper oss uthärda, hoppas och tro. Sök kärleken, våga omsorgen och öppenheten. Då blir du en medmänniska och Gud själv ler.

Cristina Grenholm

kyrkosekreterare