Kristendomens djupa klyfta

Den landar vältajmat. Samtidigt som fem präster med en artikel i Dagens Nyheter väckt debatten om religionsdialog kommer en bok om synen på kristendomens sanningsanspråk. Med mera, ska sägas. Kontaktytorna mellan de båda visar sig vara konkreta, Kristendomens hjärta är tillägnad bland andra Hans Ulfvebrand, domprost i Stockholm och en av DN-debattörerna.

Boken är skriven av Marcus J Borg, nyss avliden nordamerikansk bibel- och Jesusforskare, och en välkänd röst inom den progressiva teologin. Redan 2003 kom den ut i USA. Förordet i den svenska upplagan är skrivet av KG Hammar.

Anslaget är välbekant. Hur formulera en tro som håller i det 21:e århundradet? Trots att avståndet mellan amerikanskt och svenskt troslandskap är stort genomsyras boken av samma grundläggande iakttagelse som David Thurfjell gör i sin aktuella och uppmärksammade Det gudlösa folket. Som Borg skriver: De flesta tar för givet att kristen tro handlar om att hålla en samling kristna trosutsagor för sanna.

I denna syn på vad kristendom är möts både en stor grupp troende och en ännu större grupp icke-troende. Men vid sidan om dessa växer också en grupp med en helt annan ingång till religion och andlighet. Vi talar förstås om konservativ versus liberal trostolkning.

Det ska vi inte göra, menar Borg, som av flera skäl är kritisk till etiketterna. Dock ska vi tala klarspråk om klyftan, menar han. Och den är inte liten. Boken beskriver två sätt att förstå begreppet tro ”så pass stora att de nästan framstår som olika religioner.” Kristendomens hjärta vill både synliggöra denna avgörande klyfta och hitta de gemensamma nämnarna.

En stor del av boken handlar om att beskriva det ”framväxande paradigmet”, som är Borgs term för vad som brukar kallas liberalteologi. Begreppet är ett försök att befria liberalteologin från dess doft av lättvindighet; målet för det framväxande paradigmet är att nå djupare in i en tro man anser trivialiserats.

Ordet ”framväxande” visar på den obönhörlighet som ligger i kristendomens utmaningar. En tro som blundar för naturvetenskapens landvinningar och som inte är beredd att syna kristendomens exklusivitetsanspråk i en mångfaldig värld skorrar falskt.

Mot det tidigare paradigmets syn på Bibeln som en gudomlig produkt och morallära, samt betoning av frälsning och livet efter detta presenterar Borg en alternativ förståelse av kristendomens centrala beståndsdelar.

Till den hör uppfattningen att Bibeln är en mänsklig produkt. Det gör den inte mindre helig än vad den är för de bokstavstroende. Men Bibeln är inte helig på grund av ett gudomligt ursprung utan till följd av en historisk process.

Likaså är Bibeln samtidigt metaforisk och sakramental. Som metafor är den ett sätt att se – att betrakta Gud och våra liv med Gud. Det innebär inte att den reduceras till något slags extra fin poesi. Som sakrament är den Guds sätt att kommunicera och bli närvarande.

Delarna om Gud torde landa på andra sätt i svensk än i amerikansk kontext. Borg polemiserar mot en gudsbild där Gud är den utifrån ingripande kraften – en gubben-på-molnet-gud som känns avlägsen i svenskkyrkliga sammanhang, där tanken på Guds immanens, närvaro i världen, är brett förankrad.

Mer relevanta och utmanande för svensk debatt är kanske resonemangen om Jesus. Borg hänvisar till samlad forskning när han hävdar att försoningsteologin inte går tillbaka på Jesus själv. Uppfattningen att Jesus dog för världens synder var den tidiga kristna rörelsens sätt att finna mening i en fruktansvärd händelse.

Det framväxande paradigmet hämtar istället sin Jesusbild ur Johannesevangeliet och dess betoning av Jesus som vägen till pånyttfödelse. Denna pånyttfödelse ska förstås ur både psykologiskt, andligt och politiskt perspektiv. Ja – även ur religionsdialogiskt: Den process av personlig och andlig förvandling – det de kristna kallar pånyttfödelse, att dö och uppstå med Kristus, livet i Anden – är central för alla världsreligioner, poängterar Borg. Vägen som Jesus förkroppsligar är universell.

Boken för fram en specifikt kristen anledning att avvisa kristen exklusivitet, nämligen den traditionella betoningen av nåden: ”Om det är ett måste att vara kristen för att komma i rätt relation med Gud, är det inte fråga om nåd, utan om krav – oavsett om vi talar i termer av nåd. Om vår relation med Gud alltså grundar sig i nåden, kan den inte bygga på krav – inte ens ett krav på att vara kristen.”

Var kan då det gamla och det framväxande paradigmet mötas? Borg listar de gemensamma dragen: Båda bejakar Guds verklighet, Bibelns grundläggande ställning, Jesus centrala roll, vikten av en levande relation till Gud samt vårt (och världens) behov av transformation.

Frågan är om detta räcker för att hålla samman kyrkan eller om den – som framförs från andra sidan Atlanten – står inför en ny reformation. I USA är spänningarna mellan de båda trostolkningarna stora och Kristendomens hjärta och dess både ögonöppnande och brobyggande ambition har applåderats av namnkunniga religionshistoriker som Karen Armstrong.

Om den får något större genomslag på svensk mark återstår att se. Förlaget har inte gjort det lätt för sig; bokomslaget ser ut som en andaktsbok av det mer fromlande slaget. Den som tror sig ha köpt stämningsfull uppbyggelseläsning lär bli förvånad över att rekommenderas Barbara Ehrenreich som andlig vägledare.

Förhoppningsvis når den trots detta sin publik. Ämnet landar rakt in i samtalet om kyrkans framtid, och alla som anser att KG Hammars ton är för flummig och eterisk får här ett något mer handfast liberalteologiskt smakprov.

Den som önskar kött på benen för att kunna förklara en av den sekulariserade allmänhetens vanligaste frågor till kyrkan – den om hur tro och naturvetenskap kan förenas i samma världsbild – blir dock rätt rejält besviken.