Eftertanke.
Hon är kvinna. Hon är sjuk. Hon begär att få bli frisk. Hon har lidit länge och hon har fått nog. Hon är en ensamkommande som kastas in i berättelsen när Jesus egentligen är på väg någon annanstans. Det sker ett under, hon blir frisk. Sedan försvinner hon och är för evigt borta. Och för evigt kvar.
Hon har inget namn och ingen ålder, ingen adress. Hon har inga kläder, inga smycken, inget personligt uttryck. Hon har inget, men hon är: sitt kön, sin sjukdom, det är så hon rubriceras. Kvinnan. Med. Blödningar.
Kanske var hon också uppfylld av ett inre raseri. Kanske levde hon i isolering och skam. Kanske var hon rik. I tolv år led hon av ett stigmatiserande sjukdomstillstånd och i tolv raka satser får vi del av hennes öde, fram till det att hon närmade sig Jesus. Det är kortfattat och sakligt: hon hade gått till många läkare, hon hade använt alla sina pengar, inget hade hjälpt.
Men hon har ett namn. En ålder, en adress. Ett sätt att klä sig och att röra sig i rummet, ett sätt att vara i sin samtid. Hon har sjukdomsinsikt, kunskap, erfarenheter och mod. Och hon handlar utifrån den situation som blivit henne given. Kvinnan med blödningar är här.
Våra gator, våra torg. Våra flygplatser och stränder. Våra köpcentrum och våra slingrande vägar. Kvinnan med en diagnos, en dysfunktionalitet, en etnicitet. Hon har ett namn, och en adress, en ålder och ett ursprung. Hon vet vad hon kan få, vad hon har rätt till, hon begär det! Hon vägrar förminskande beskrivningar. Och ja, nu är hon här. Nu närmar hon sig Jesus, målmedvetet, bakifrån i mängden. Lärjungarna begriper som vanligt ingenting. Folkmassan är som vanligt en oförstående hoper.
Det är motståndet – omöjligheten – som är hennes livsvillkor. Och det är då det sker. Jesus frågar, liksom förbryllad, vem det var som rörde honom, hallå, vem rörde mina kläder? Det är som att de tillsammans försöker förstå vad det var som hände. Kanske går det att läsa in också en erotisk laddning i mötet – eller så är varje möte mellan två människor ytterst en längtan till den andres väsen.
Hon kunde ha blivit kvar, ett med sin brist. Ett med sin blödande livmoder, skammens, passionens och kampens färg. Hon kunde ha förblivit ett med sin benämning, men hon rör sig trotsigt mot sin bestämning – sin befrielse! Det är hon som spränger gränserna. Nu är det hon som sträcker fram sin hand och rör vid Jesu mantel. Nu är det hon som berättar sin historia.
De där ögonblicken. De avgörande ögonblicken i tillvaron. Jag har ofta dröjt vid dem, försökt att fånga in dem, samla dom i ett sorts ljus. En gemensam nämnare tycks vara utomhus. En annan är risk. Någon tar en risk. Det kan gå åt helvete. Det kan bli pinsamt. Eller inte bli något alls. Vi bjuder in de asylsökande till ungdomsgruppen, vi hänger upp ballonger med röda lappar i koret. Det blir rörigt. Pianot blir ostämt. Men vi gör det ändå. Rör vid något, utan att riktigt veta vad som kommer att ske.
Få av oss har riskerat eller kommer att riskera så mycket som kvinnan med blödningar i Markusevangeliet. Hon riskerade att bli till åtlöje, att bli ännu mer ifrågasatt och ensam. Men också Jesus riskerade något då han stannade upp, vände sig om och bekräftade henne. Lärjungarna suckade och ville vidare. Men Jesus märkte henne, hon blev frisk.
Så tro! Ja tro, bara! Det är då Guds vilja bryter fram.
Anne Sörman
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR