Låt det onda ha bevisbördan

Efter en extra lång sommar går vi nu ofrånkomligen mot mörkare tider och tjockare jackor. Jag packar ihop sandaler och trädgårdsmöbler och bär upp på vinden. Försöker återfinna höstkläderna jag så segervisst packade ihop i våras.

Mörkret är på väg. Det gör mig lite orolig. Nu drar sig människor, djur och växter in i sig själva och blir svårare att få kontakt med. Axlar dras upp, dörrar stängs. Det är i denna brytpunkt som vi firar den helige Mikaels dag. En dag som inte handlar om frid och fred och höstmys, utan om strid och kamp.

Så vem och vad är ärkeängeln Mikael? Enligt somliga traditioner finns det en stor hierarki av änglar i Kosmos – keruber, serafer, fursteänglar, tronänglar. Också i Bibeln förekommer änglarna – ja, runt Gud verkar det finnas en hel stab av olika stödfunktioner.

Personligen har jag aldrig förstått vad en ängel egentligen är. Teologisk litteratur ger sparsmakad information. Min egen livserfarenhet ger ingen information alls. Om jag googlar på ämnet blir det tydligt att änglarna i stor utsträckning beslagtagits av nyandliga rörelser och andliga coacher.

Ärkeängeln Mikael är en av tusentals bevingade livvakter i dessa forum. Ännu svårare blir det att förstå den här helgdagens ärende när kalenderhistoriska omständigheter gjort att den helige Mikaels dag i kyrkan också handlar om barnens betydelse.

Men Jesus säger att barnens änglar i himlen alltid ser Guds ansikte, så det finns en beröringspunkt mellan barnen och änglarna. De hör ihop. Och att förleda eller förföra ett barn verkar vara det värsta en människa kan göra. ”Ve dig, värld, med dina förförelser”, säger Jesus. Den som leder en annan människa bort ifrån sitt barnaskap är alltså farligt ute.

Så vari består vårt barnaskap? Vad i oss har barnets prägel? Så fort någon av Jesus kamrater undrar hur man ska göra för att få en garanterad plats i himlen – i den totala godhetens famn, så hänvisar ju Jesus till barnen. Varför?

Det är kanske inte bara barnets acceptans av sin ofullkomlighet som kan hjälpa oss, utan också dess försvarslöshet. För att kunna leva måste vi vara lika oförberedda och ogarderade som barn. Vi kan faktiskt inte leva om vi måste vara beredda på det värsta hela tiden. Det skulle inte vara ett värdigt liv.

Om vi ständigt väntar oss terrordåd på morgonbussen, våldsmän bakom varje buskage, dödliga sjukdomar vid varje virus, då får det goda bevisbördan. Ingenting är så plågsamt som det. Det skrämmande blir referenspunkten, och det goda måste komma med bevis på sin befintlighet.

Vi vandrar i någon bemärkelse genom våra liv som barn: i god tro. Det finns de cyniker som kallar det naivt. Men denna förmåga att kunna leva i god tro är en välsignelse. Att låta det onda ha bevisbördan, inte det goda. Är det detta som är barnet i oss – förmågan att tro på det godas seger? Förmågan att tro överhuvudtaget?

Hösten kommer – med den säkert nya självmordsbombare och naturkatastrofer. Ibland framstår man som en idiot när man envist upprepar att kärleken segrar över döden. Men kanske är det just detta ärkeängeln Mikael strider för – rätten att tro på det otroliga. Rätten att sova på nätterna fastän världen brinner.

Eftersom jag en gång bestämde mig för att envist hävda att kärleken övervinner döden, så vore kanske steget till att tro på änglar inte så långt. Vi tycks ju kämpa i samma strid: att skydda människans förmåga att låta det onda bära bevisbördan. Det är ett budskap som åtminstone jag behöver rusta mig med inför mörkret.

Camilla Lif
präst