Livet och döden finns sida vid sida, hela tiden. Livet ger möjligheter och kraft. Döden begränsar och försvagar. Människor är bräckliga som lerkrukor.
Samhällen kan förgöras och grannar bli fiender. Döden kommer nära. Men det gör också livet. Människor ger inte upp, vi hjälper och stöder varandra så att det skapas nya livsmöjligheter.
Grundmönstret som Paulus knyter an till när han skriver om hur både döden och livet verkar i oss är inte främmande. Vi kan känna igen att döden finns i livet och livet i döden. Men när han knyter samman denna existentiella erfarenhet med Jesu lidande, död och uppståndelse uppstår frågor som inte är lätta att handskas med.
För Paulus är allt som orsakar lidande egentligen död, men eftersom det för honom då också är en del av Jesu lidande, vittnar lidandet om Jesu liv. Betyder det att lidandet är något vi ska bejaka? Betyder det att döden vid närmare eftertanke inte alls är något tragiskt, utan en dold lovsång till livet?
Nej, så kan det inte vara! Berättelsen om hur Jesus blir upprörd, och till och med skakad, när han möter den sörjande Maria visar att Jesus tar dödens mörka sida på allvar.
Marias bror blir uppväckt av Jesus. Lasaros kommer tillbaka till sina systrar och vänner. Därmed besvaras frågan om inte Jesus, som givit blinda synen tillbaka, också kunde låta Lasaros leva igen. Men återigen uppstår frågor. De som dör får inte livet tillbaka. Vi tänker på bilden av Alan Kurdi som dog under flykten från Syrien och tusentals andra som vi inte vet namnet på som mött samma grymma öde. ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.”
Inget under som Jesus gör gäller alla. Det finns alltid andra sjuka som inte botas, andra hungriga som inte blir mättade, andra döda som aldrig kommer tillbaka. Ändå har dessa berättelser givit många hopp. För när de läses tillsammans med berättelsen om att
Jesus själv dog, men uppstod igen, blir underberättelserna delar av ett större sammanhang. Jesus uppstod bortom dödens gräns, han fick inte livet tillbaka på samma sätt som Lasaros. Då förändras villkoren för alla.
Livet och döden finns sida vid sida, men tron på uppståndelsen innebär en övertygelse om att livet omsluter döden. Vi kan få vara med om att lidande upphör och samhällen byggs upp igen. Livet finns som en möjlighet också där döden har begränsat, försvagat och slagit sönder. Så kan vi säga, när uppståndelsetron får kasta sitt ljus över elände och katastrofer.
Det är inte lidandet som ger nya möjligheter. Men när vi tolkar livet i ljuset av Jesu död och uppståndelse framträder ett djupare mönster. Om döden inte har den yttersta makten, då har inte heller lidandet det. Den tron kan ge styrka och kraft till förändring av ovärdiga livsvillkor och djupa konflikter. Men den tron får aldrig leda oss till att bagatellisera lidandet eller bejaka det som hotar livet.
Döden är en verklighet som gör föräldrar otröstliga, skiljer vänner åt och förstör livsmöjligheter, ibland för oöverskådlig tid. Tron på livets möjlighet bortom döden är en trotsig övertygelse. Paulus kallar den på andra ställen till och med för en dårskap.
Tron motsägs av erfarenheterna vi har av lidande och död. Och samtidigt skiljer sig tron på uppståndelsens betydelse för oss från önsketänkande. När vi berättar om Lasaros får tron något att hålla sig till. Det är därför det gemensamma kristna hoppet aldrig helt utplånas av lidandets fruktansvärda verklighet.
Christina Grenholm
kyrkosekreterare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR