Vinden blåser ju vart den vill, och Anden är gudsvinden, Gud själv som okontrollerbar verklighet i tillvarons centrum. Men om kontrollbehov är vår tids mani och känslan av att ha kontroll över sitt liv den verkliga trygghetsgrunden, vågar vi då öppna oss och bejaka vår längtan?

Vårvindar friska, leka och viska, lunderna kring likt älskande par… Den gamla folkvisan handlar om en svunnen tid då allt bar på en levande närvaro i skogen och bäcken och vinden och vattnet. Men så inträdde avförtrollningens tid och ingenting kunde finnas som inte gick att mäta och väga, analysera och kontrollera. Och vi människor blev vilsna och låste in oss självmant i förnuftets järnbur.

Inte så att det är något fel på förnuftet i sig, men verkligt förnuft känner också sina egna gränser. Kan vi återförtrolla vår tillvaro utan tomtar och troll och utan att hemfalla åt vidskepelse och okritiskt förnuftsförakt?

Som jag förstår det är det just detta pingsten vill erbjuda oss. Gud är ande, Gud är Anden, säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn. Vad betyder det? Pingstens tal om Anden som Hjälparen kan fungera som en nyckel till att öppna upp hemligheten.

Hjälparen kallas på grekiska Parakleten, den som kommer när vi kallar. Det uttrycker alltså Närvaro, den som visar sig vara närvarande när mitt sinne öppnas för möjligheten av något som är mer. Samma ord används för tröst (se till exempel Andra Korinthierbrevets inledning där ”tröst” återkommer tio gånger inom loppet av några verser).

Vi vet, både av egen erfarenhet och av forskningsresultat inom vårdvetenskap, att det som tröstar en sörjande är just närvaro, inte ord med en speciell kvalitet. Pingsten vill alltså påminna oss om att Gud är Närvaro, alltid och allestädes närvaro. Gud kan därför erfaras lika påtagligt som vinden kan förnimmas utan att vi riktigt vet vad vind är.

Kanske finns här en väg till återförtrollning, till öppenhet och lyhördhet för en närvaro av liv överallt där vi människor rör oss och möts i invanda och ovanliga sammanhang? Liv som inte är oförnuftigt men mer än det som förnuft kan mäta och kontrollera, mer än det som kan kalkyleras som nytta och lönsamhet. Liv som får sin prägel av kärlek, runt omkring oss och i oss, liv som framträder som erfarenhetsgrundad sanning.

Pingstdagens evangelium handlar om den kärlek som förenar oss med Guds vilja i våra liv och Guds dröm om världen, att kärlek ska råda. Detta är sanningen! Sanningens ande, Guds närvaro i våra liv, är det som gör kärlek möjlig i oss och i alla andra.

Kärlekens närvaro i vår värld som det främsta gudsbeviset! (Karl Rahner) Och om kärleken och Gud inte kan skiljas åt, så kan inte heller kärleken och sanningen göra det. Och vad ska då kunna skilja oss ifrån den? Vad ska hindra oss från att göra den kärleken synlig, göra Gud synlig som kärlek i våra liv? Så som Jesus synliggjorde kärleken och därför levde sanningens ande fullt ut!

Så låt oss bejaka vår längtan och ge den företräde framför rädslan! Låt oss be om Pingstens Ande och Andens vind över världen! Eller varför inte demonstrera (det var ju nyss första maj!)?

Vad ska väck? All vår skräck!

Vad ska in? Gud och Vind!

KG Hammar