Stanna kvar i den tomma graven tills det ljusnar

Hår långa kan tre dagar vara? Och hur stor är graven? Hur många hörn, skrymslen, utmarker finns i den, allra längst bort och vid kanten nära öppningen där ljuset ännu inte sipprar in men bara bländar? Hur långa kan tre dagar vara, dagarna mellan långfredag och påskdag? Vad är det för tidsrymd som råder i den tomma graven? Är det ett ögonblick, ett sorgeår eller en livstid?

Först måste en vänja sig. Ögonen måste ställas om för att se i dunklet. Kanske att en måste gnugga sig i ögonen, blinka och ställa sig frågan: men är det verkligen sant? Är det här jag är nu, inuti den tomma, kalla graven?

Sedan börjar en att se sig om och registrera och försöka se och tolka det som är där inne: väggarnas skrovlighet och ödsligheten, de vita bindlarna – som om han bara rest sig upp och gått.

Den tomma graven är både större och rymligare än du anade. Kanske hade du en bild av att det skulle vara vackert i sorgens och övergivenhetens rum. Att det skulle vara vördnadsbjudande så nära smärtan. Att det skulle uppstå en förunderlig gemenskap med de andra, kvinnorna som också kom med olja och männen, de som sprang ikapp. Kanske föreställde du dig att det skulle ske i andakt och att stilla tårar skulle rinna nedför kinden. Men så var de inte.

Nej, så är det inte inuti den tomma graven. Där är det rått och fuktigt som i en barndoms övergivna jordkällare, det är kallt och dragigt och det luktar illa. Det stinker faktiskt och får dig att vilja kvälja, men det finns inte ens plats för detta som just nu är ditt enda mänskliga behov.

Allt här inne är nerbråkat och rådbråkat och det ligger föremål och kläder överallt och oavslutade projekt och måltider och ordningar och andras oavslutade projekt och hoppsan många andras ångest och en lång rad andra tomma små men ändå verkliga och övergivna halvt om halvt förlupna överväxta gravar. Ska de också vara här? Säg, hör de hit?

I den tomma graven är du rasande och svartsjuk. Du är besviken, självupptagen, missunnsam och snål. Du är för ung, för gammal och för mycket, du är både genomvarm och avklädd, du är kön och kropp och existens och jord. Men i denna tidsrymd som är den tomma graven är du endast människa och du är ensam och du anar bara ljuset som en bländning, som en rörelse, en andhämtning därutanför.

Säg, är det trädgårdsmästaren? Eller Maria ifrån Magdala som också hon har kommit hit med örter? Eller är det … nej… någon vänder sig emot dig nu och du hör någon säga: Rör mig inte, inte än.

Uppståndelsens oförklarliga och underbara ljus skall strömma in. Det skall fylla hela graven, hela dig; varenda fiber och varenda tanke, varje rum och yta i ditt innersta och yttre väsen. Det är påskens löfte, det är sommarens och skapelsens mirakel, det är det gudomliga imperativet och utan detta vore allt det här fåfängligt.

Så kom igen. Du måste våga vara kvar, ensam i den tomma graven, tills det ljusnar.

Anne Sörman
präst

Fakta: Påskdagen – Kristus är uppstånden

Johannesserien: Jona 2:1-11
Apostlagärningarna 13:32-37,
Johannesevangeliet 20:1-18
Psaltarpsalm 118:15-24, liturgisk färg vit

Taggar:

Eftertanke

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.