Tack och tack, det står mig upp i halsen

Jesu möte med de tio spetälska framstår som en scen ur en brittisk komedi. Kanske är min humor morbid, men jag ser dem komma stapplande, inlindade i trasor; tio människospillror i en sorglig klunga. Jesus rör sig på gränsen mellan Samarien och Galileen och han är på väg in i en by.

Det är en gränssituation, geografiskt, medicinskt och också etiskt. De spetälska var och är männi-
skor som rör sig nära det yttersta. Tredje Moseboken bjöd att de skulle vistas ’utanför lägret’ och de första sjukhusen skapades för att isolera just dem. Det är huden som angrips (av ett virus) och det är fingrar och tår som först förstörs. Sjukdomen lepra har alltid omgetts av rädsla och myter, myter som ofta smälter bort om en kommer dem nära.

Jesu gjorde det, på något sätt. Just dessa tio drabbade och utstötta blev friska, ett under skedde, också denna gången på en väg. Men bara en av dem vände tillbaka och sa tack, och så fick de skäll. Också läsaren får skäll och jag tror att det är därför som jag provoceras av den här berättelsen. Vad är det den vill lära? Att nio av tio är otacksamma eller att vi alla är otacksamma och ouppfostrade nio gånger av tio?

Jag är uppvuxen i tacksamhetens norm. Vara tacksam. Vara glad. För att jag är född och har ett hem och är frisk. Tack för maten, tack för skjutsen, tacka mamma,
pappa, tacka läraren och tanterna och tacka Gud. Även när jag har det uselt finns det alltid nån som har det värre. Tack och tack. Det står mig upp i halsen.

Tacksamhet kan vara en underbar livshållning och ett vardagligt uttryck för artighet. Ett sätt att bekräfta en gåva, en givare och det som sker i mötet. Men tacksamhet då den förväntas i en assymetrisk relation, är besvärlig.

Den tacksamhet en överordnad kräver av en underordnad, en vuxen av ett barn, eller en bofast av en flykting, den spränger inga gränser, den utmanar inga roller och förändrar ingenting. Den kan till och med tjäna som ett klibbigt kitt för att upprätthålla förtryck.

Är det en annan tacksamhet som vi ska tala om här? En som riktar sig till Gud? En andning, en klarhet i oktoberluften?

I samtal med anhöriga till spetälska i Norden, visar det sig att det oftare var ömhet och solidaritet med de sjuka som dominerade relationen – än rädsla och avstånd. När myndigheterna i Hälsingland och Dalarna ville isolera de sjuka, sa de anhöriga nej.

Jag möter fantastiska människor dessa dagar, som kör taxi, bäddar sängar och brer smörgåsar. Också jag har samlat vinterkläder, hygienprodukter och åkt runt i stan. Att nio av tio botade i söndagens berättelse inte vände tillbaka och sa tack – kanske hedrar dem. Bara Gud vet hur det egentligen gick till, vad de hade varit med om och vad de upplevde i mötet med Jesus. De fick vad de hade rätt till: sin hälsa och värdighet tillbaka.

Tacksägelsedagen som gärna firas med äpplen och hembakt, har också denna möjlighet; att öppna sinnet mot något radikalt. I morgon är det du som ger och jag som tar emot. Tusentals handlingar utförs varje stund utan att någon får ett ynka tack. Det är hud och telefonsamtal, det är nya jogging-
skor. Det är möten vid en gräns, osynliga, oändliga men de förändrar världen. De är evangelium!

Anne Sörman
präst