Måste man tro att Jesus gick på vattnet? Måste man tro på helvetet? Och det största av allt: uppståndelsen…. måste man tro att Jesus uppstod från döden? Vad var det som hände egentligen, på den tredje dagen? Vad hände?

Ska vi förstå uppståndelsen historiskt eller symboliskt? Jag vägrar bestämma mig i frågan. Vägrar. För det som den tomma graven betyder för mig, mer än allt annat, är att det finns en rörelse i berättelsen, som jag inte vill sätta punkt för med en bestämd uppfattning.

Någonting hände. Det räcker för mig, som beskrivning. Någonting som påverkade människorna runt omkring, med en sån kraft att detta Något spridit sig som ringar på vattnet och genom tiden ända hit till mitt liv på Kungsholmen i Stockholm år 2016. Att leva med kärleken och lojaliteten till detta Något, utan att kunna definiera det, är kristenhetens stora utmaning. Att inte sätta punkt. För det gjorde inte Jesus.

På så många områden sprängde Jesus gränsen mellan det möjliga och det omöjliga. Mellan det tänkbara och det otänkbara. Med sin kropp och sitt väsen visade han att ingen människa fick betraktas som en människa utanför Guds kärlek. Ingen fick betraktas som mindre värdefull än någon annan.

Gränsen mellan folk, där ingen samarier fick äta, be, gifta sig med en jude eller judinna – Jesus sprängde den, genom att vara med samarierna, tala med dem, bekräfta dem. Gränsen mellan människor av annan tro och hans tro – han helade och hjälpte dem, och sa att deras tro var stark och hade hjälpt dem.

Gränsen mellan män och kvinnor – han visade på många sätt att diskrimineringen av kvinnor var ogudlig och orättfärdig. Gränsen mellan vuxna och barn jämnade han ut – ”den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”, sa han.

Gränsen mellan rena och orena – han jämnade ut den också. Menstruerande kvinnor, leprasjuka och andra som ansågs orena – han rörde vid dem som ingen rörde vid. Gränsen mellan de som var psykiskt stabila och dem som var psykiskt sjuka bröt han också, och drog sig inte för att komma med sin kärlek till dem som var ”ockuperade av demoner”. Och till sist – gränsen mellan de levande och de döda…

Rörelsen och riktningen i detta är inte en dogm. Det är just en rörelse, som fortfarande pågår. Jag föreställer mig att kvinnorna rusade ifrån graven för att berätta för sina systrar och bröder att graven var tom. Vi som är dagens påskmänniskor har fått till uppgift att föra denna rörelse vidare. Jag tror inte att vi har fått till uppgift att sätta upp gränser för den. För det är lika omöjligt som att försöka göra en ritning av en storm, som Tranströmer skriver.

Någonting hände. Något som påverkade människor så starkt att vi nu, 2 000 år senare, firar påsk. Rörelsen, riktningen har fortsatt och i dag är 2,4 miljarder människor kristna, en tredjedel av jordens befolkning. Så hade det absolut inte varit om det inte hände något alldeles enastående efter Jesus död. Och vem vet vad och vilka som kan beröras, lyftas och älskas av denna rörelse när den rört sig vidare in i framtiden.