Teologi

Väckelsens dotter blev pionjär inom diakonin

”Du duger ej!” Marie Cederschiölds pedagogik hade kanske sina brister, men hon tog sitt uppdrag på allvar: det var hon som byggde upp både sjuksköterskeutbildningen och diakonutbildningen i Sverige. Nu är det 200 år sedan hon föddes.

”Marie är mig kär. Kom hon så var det ljust”, står det i ett brev från Emilie Petersen till Mathilda Rappe.

Och i ett brev från samma Emilie till en annan väninna, Pauline Westdahl, står det:

”Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt.”

Emelie (eller Emilia) blev en av den svenska 1800-talsväckelsens stora ledare trots att hon hade kommit till Sverige som flykting, bodde långt ute på landet i Småland och var sjuklig. Hon är mer känd som Mormor på Herrestad.

Marie (ibland Maria eller Mari), 35 år yngre än Mormor, var prästdotter, född i Växjö och uppvuxen i prästgårdarna i Lekeryd och Forsheda. Hon var en av flera unga kvinnor i kretsen runt Mormor och utmärkte sig alltså genom sin personlighet och sina gåvor.

Hennes trolovade, Gustav Blomén, var son till prästen i Kärda socken, där Herrestad ligger, och studerade till yrkesofficer. Det sammanhang där Marie skulle ha ”fått en övermakt” var Sveriges första syförening, som Mormor startade på uppmaning av Peter Fjellstedt och som genom en annan väckelseledare, Hans-Jacob Lundborg, blev modell för hela den svenska syföreningsrörelsen.

När Gustav Blomén gjorde ett fatalt misstag i det militära förändrades också Maries framtidsutsikter. Han hamnade i arresten i väntan på rättegång, och där tog han livet av sig.

Marie var 24 år. Hon flyttade till Herrestad för att hjälpa Mormor och kom ännu närmare väckelsens tongivande personer. Några tyckte att hon kunde starta ett flickpensionat i Lund, och det gjorde hon. Men så kom nästa uppgift.

”Bref från Emilia [Elmblad, en väninna i väckelserörelsen, red:s anm] med fråga, om jag ville utresa till Kaiserswerth och åtaga mig Diakonissinrättningen i Stockholm”, skrev hon i sin dagbok. ”Striden i mitt hjärta. O, hur gärna hade jag icke förr gjort detta. Då kunde jag ej få det, nu kan det ske och mitt hjärta blöder.” Att hon kunde tacka ja till ett sådant här uppdrag senare i livet berodde ju på att fästmannen inte fanns med längre.

Året på den tyska utbildningsanstalten var fullt av utmaningar, både praktiska och personliga:

”Jag var ledsen att icke få något eget rum, att ligga bland så många (…). Jag till hvilken man aldrig sagt, ’det och det får du icke’, kände nu så svårt mitt beroende tillstånd”, skrev hon.

Så blev det dags att skriva in den första klassen på Pilgatan 8 på Kungsholmen i Stockholm och samtidigt bygga upp hela diakoniutbildningen och sjuksköterskeutbildningen – för något sådant hade Sverige inte sett tidigare.

Syföreningar runtom i landet bidrog så gott de kunde, och de unga kvinnorna sov på halmmadrasser, studerade, levde ett slags kommunitetsliv och kastades nästan genast in i ett frenetiskt arbete med att hjälpa stockholmarna under koleraepidemin. Marie gjorde sig känd som livlig, krävande och sträng. ”Du duger ej!” kunde hon säga till sina elever när hon ville att de skulle anstränga sig mer.

”Mycket, ofantligt mycket, är på detta året uträttadt, mera än jag hade kunnat tänka och begära”, skrev hon efter det första året. ”Herren allena är vis och barmhärtig och nådelig.”

Nio år till blev det, och utöver arbetet med att forma det som skulle bli Ersta engagerade sig Marie tillsammans med Fredrika Bremer och några andra kvinnor för kvinnliga fångar och besökte dem trots att både fängelseledning och präster försökte hindra detta.

Sedan drabbades hon av vad som kanske i dag skulle ha kallats en utmattningsdepression och flyttade hem till sin mamma i Växjö. Där bodde hon fram till sin död 1892.

När Växjö domkyrkoförsamling invigde sitt nya församlingshem i september i år, ett par månader före 200-årsdagen av hennes födelse, fick hon ge namn åt ett av sammanträdesrummen där.

Anna Braw

Fakta: Marie Cederschiöld

Levde 20 november 1815-7 januari 1892

Föräldrar Helena Ingelmann och kyrkoherde Caspar Haquin Cederschiöld

Arbetsliv: Medarbetare hos Mormor på Herrestad, medlem i den första syföreningen, föreståndare för flickpension i Lund, student på diakoniinstitutet i Kaiserswerth, föreståndarinna på det som senare blev Ersta, grundare av Fruntimmersällskapet för fångars förbättring.