Att man kan glömma bort att man kunnat. Att man kan igen, på nytt. Efter alla år av febril aktivitet, viftande med armar och ben, så ligger jag nu helt still. Flyter. Jag kunde en gång, när jag var barn, sedan kunde jag inte. En lång tid kunde jag verkligen inte. Aktiviteten hade tagit över min kropp, ja kanske min själ också, jo så var det nog, och om jag ingenting gjorde, om jag ingenting presterade, skulle jag långsamt men säkert sjunka till botten. De starka benen först, de som vill springa, sparka, sprattla eller bara sega sig fram.
Simskoleläraren Bosse är tålmodig. Berättar att vi måste lita på vattnet, att det bär oss, lyfter oss, att vi kan vila i det. Vi vuxna tittar skeptiskt på honom. Vi vill lära oss crawla, inte flyta. Vi vill lära oss simma fortare, bättre, snyggare! Inte bara ligga där som döda sillar! För dem som aldrig kunnat simma, är detta den största utmaningen, att våga lita till att vattnet bär. Samtidigt som barnen – eller de vuxna – lär sig simma, lär de sig flyta. Flytandet verkar vara grunden för simmandet. Vilan grunden för aktiviteten.
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. Jag upprepar det för mig själv gång på gång. Detta är grunden till livet, till mitt liv. Detta är vattnet som bär mig. Guds kärlek som jag kan vila i, utan att behöva kämpa för att hålla mig uppe, hålla mig älskansvärd, hålla mig duktig, hålla mig i form. Allt detta jag måste hålla mig i! Allt detta jag håller i, för att jag tror att annars sjunker jag. Allt detta jag håller mig i, allt detta jag håller igång, för jag är rädd för känslan när en del av mig långsamt sjunker, glider undan, ifrån mig, drar mig neråt.
Men nu, nu ligger jag i Medelhavets blåa och låter det bära mig. Alldeles stilla ligger jag och tänker att jag vilar i Guds kärlek. Ingenting annat behövs. Jag andas in och ut. Öronen fylls av saltvatten, ljuden blir runda och snälla. Innanför ögonlocken är det ljusrött av solsken. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss.
Tillbaka i den verklighet som kräver aktivitet, hör jag någon på TV säga; ”vi måste göra något, om inte Medelhavet ska bli en kyrkogård”. Flyktingbåtar som kapsejsar, tusentals drunknade människor som söker bara en gnutta bättre liv, i Europa. Vi måste göra något om inte Medelhavet ska bli en kyrkogård.
Havet för mig inåt land igen. Jag ska ju inte ligga där för alltid. Inte bara flyta. Den burna kroppen längtar efter att bära, att användas, att nyttjas. Ögonen vill se något mer än insidan på ögonlocken, händerna vill bära, lyfta, skriva, mata ett litet barn. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Jag läser, gråter, skickar pengar, ber. Inga barn lyftes upp den här gången. Inga kvinnor heller.
Att man kan glömma bort att man kunnat. Att man kan igen, på nytt. Vila och vaka. Bäras och bära. Räddas och rädda. För att jag vill, och kan. För att Guds kärlek kommer före allt, och finns i allt. Också i den barnhand som ingen tog tag i.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.
Gunilla Renöfält Henningsson
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR