Jag minns fortfarande vilket starkt intryck han gjorde på oss som lyssnade vid Världens fest i Malmö 2012, Ched Myers, nytestamentlig forskare och kristen fredsaktivist.
Han är specialist på Markusevangeliet. Och han har gjort sig känd som kanske den förste av imperiekritiska teologer som vill väcka kyrkorna till en mer politisk teologi.
Nu talade han om yrkesfiskarna vid Gennesarets sjö, den grupp från vilken de första lärjungarna kom. Jag mindes väl min barndoms söndagsskolebilder, där friden härskade bland fiskarna som vilade ut på stranden. Och där kommer den vackre, skinande vite Jesus och säger ”följ mig!”. Och tänk! De lämnade den trygga brödfödan (fiskfödan) och slog in på en annan livsväg. Nu handlade det om människofiskande, att vinna människor för Guds rike.
Ched Myers presenterade en helt annan bild. Fiskarna var utsugna, utsvultna och utnyttjade i imperiets långa näringskedja, där allt ska levereras vidare från botten till toppen och där medlöpande mellanhänder utgör systemets ryggrad.
Jag undrar just vem som ska ta hand om den stora fiskefångsten som evangeliet berättar om. Inte tillföll den fiskarna och deras familjer inte. Mer än nio fiskar av tio skulle levereras vidare till Imperiet med sitt glupska centrum i Rom, som aldrig kunde få nog. Och på vägen dit skulle en lång rad mellanhänder avlönas och smörjas för fortsatt tjänst åt Makten.
I den ursprungliga situationen är fisken fortfarande fisk och har inte förvandlats till människor. Det hopp som profeten från Nasaret förkunnade handlade inte om
själarnas frälsning på andra sidan graven utan denna världens förvandling, Roms nederlag och Guds rikes kommande redan här och nu. Men om den visionen fick fäste bland de utsugna fiskarna så vacklade hela systemet. En sådan uppviglare måste givetvis dö.
Vi är arvtagare till en levande tradition, som både format oss och fortsätter att utmana oss till ständig förändring. Kanske har aldrig under mänsklighetens historia en tradition varit under så snabb utveckling som tiden mellan Jesus av Nasaret och hans jordiska liv och de berättelser som formades under en femtioårsperiod för att fånga något av den meningsbärande betydelse Jesus fått och som hans efterföljare upplevde som en levande närvaro.
Kanske har något av den ursprungliga revolutionära glöden gått förlorad i Lukasevangeliets berättelse om kallelsen av fiskarna? Och detta trots att Lukas tycks ha mer förståelse för evangeliets sociala och politiska dimensioner än de andra evangelisterna.
Kanske var anpassningen till imperiets villkor en överlevnadssak för den unga rörelsen som bar namnet Jesus vidare? Kanske är det tryggast för alla parter att vi som läser texterna inte tittar alltför djupt i de sociala och politiska sammanhang som formade Jesusrörelsen och gav upphov till berättelserna? Hur ska vi våga översätta imperiets förtryck och utsugning till vår tids livsvillkor för oss alla, inte bara för dem som har det sämst ställt?
Apostladagen! Det handlar om att bli kallad först och sedan sänd. Men visst blir det skillnad på vad vi kallas ifrån och sänds till, om vi läser berättelserna på det ena eller andra sättet. Om vi vågar lägga ut på djupt vatten och se vad som rör sig under ytan där, då får kanske ”var inte rädd!” en ny innebörd?
KG Hammar
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR