Välskrivet men lättviktigt om tron i kulturen

Av de nio essäerna i kulturjournalisten John Sjögrens bokdebut "Konstens sakrament, Nio essäer om skapandet" (Artos) är det den inledande – om Torgny Lindgrens tre romaner Hummelhonung, Pölsan och Dorés bibel – som främst väcker intresse och som också är den mest ambitiösa.

Över 70 sidor frilägger Sjögren med fint spårsinne och många välfunna, välavvägda iakttagelser de teologiska motivkretsar Lindgren rör sig i.

Det övriga har mer drag av ”klippbok”, alltså en samling lätt omarbetade kulturartiklar av det slag som mer etablerade författare brukar tillåta sig – de är alla välskrivna, men väger i mitt tycke alltför lätt och är också mer godtyckliga och lösa i resonemangen.

Som essäist är Sjögren huvudsakligen inriktad på att ta reda på vad saker betyder och vad som menas i de verk han studerar – utöver Lindgren gör han nerslag hos bland andra Mahler, Bruno K Öijer, Tarkovskij, Mare Kandre och Bruce Springsteen.

När det kommer till just Lindgren visar det sig dock att det i själva verket inte går att entydigt fixera vad det ena eller det andra står för. Lindgrens berättelser är spegelsalar fulla av ironier och motsägelser; deras motivvärld är utpräglat religiös, men om deras innersta betydelse går det inte att säga stort mer än att tillvaron är ett oändligt mysterium.

Och det är ju heller knappast för att få ta del av Lindgrens teologiska lärdom och djupsinne som man läser honom: det är inte där hans egenart och lockelse ligger. Det är inte så mycket vad han säger som är det märkvärdiga, utan mer hur han säger det. Det unika ligger alltså i formen: i stilen och konstskickligheten, i den virtuosa berättartekniken.

Formen har ju också på visst sätt sin egen teologi. Ett huvudtema i Sjögrens bok rör idén om människan som skapad till Guds avbild – och hur den inte minst kommer till uttryck i det konstnärliga skapandet.

För ryske filmmakaren Tarkovskij var konsten rent av beviset för människans gudalikhet. Så skulle väl få säga i dag, men tanken är ändå inte alldeles främmande.

Den formmässiga fulländningen och sinnrikheten hos till exempel Bach är ju i princip densamma som många hänförs av i naturen – och som särskilt förr i tiden allmänt betraktades som ett gudsbevis av teologerna. Och den högsta konsten har väl alltid väckt ungefär samma känslor som religionen: andakt, förundran, tacksamhet etc.