Var inte rädda!

Världens oro är också det vi pratar om över häcken när semestervädret är avklarat. Allt om osäkra prognoser.

När vi är rädda söker vi det vi är vana vid, det kostar på av tryggheten att omvärdera sin världs-, och gudsbild. Vi krampar runt det vi känner igen för att världen skall vara mer begriplig.

Att förstå är också att stå ut i vanmakt.

Diabolo är grekiska och betyder ungefär den som skär igenom, den som splittrar, den som kastar isär.

Ytterst är människan en relationsvarelse.

Vi är det i relation till oss själva, det som vi lite slarvigt kallar för självbild, självkänsla, självförtroende.

Vi är det i relation till det som omger, familj, närsamhälle och omvärlden.

Vi är det i relation till det större, det som en del av oss ibland har modet att ge namnet Gud. Det finns tusentals namn på detta större och allt är inte Gud som glimmar. Vi drivs av en längtan efter varandra och allas vår grundrädsla är rädslan för att bli avvisad. Att bli avvisad är att dö. Vi vill stå i ett sammanhang. Att bilda ett vi görs bland annat genom att bilda ett dom. Ju mer rädsla vi bär, desto mer primitiva blir våra strategier att hålla ihop. Inom oss själva, med varandra och att kontrollera det större. Terrorns mål är att skära igenom, att splittra. Att vrida människans längtan till varandra till rädsla för varandra. För att uthärda rädslan hemfaller vi åt att anamma terrorns svartvita världsbild. Den som är skuren igenom. Den som är splittrad.

Somliga kristna talar nu om ett religions­krig.

Ibland måste våld användas för att bryta kaos.

Men våld har aldrig någonsin gett långvariga lösningar eller hållbara lösningar. Hat har inte någon gång ens gett en kortvarig lösning. Det enda hållbara försvaret mot terror är fortsatt tro på människans mångfald och fred. Och att tillsammans odla och vårda hoppet. Till oss själva, till varandra och till det större.

Söndagens evangelitext handlar om att bygga Guds rike, att gå ut i vingården och arbeta trots att det hade varit enklare att stanna hemma.

Guds rike kan aldrig vara något annat än fred.

Bortom säkerhetstjänstens strategier, politiska lösningar och militära underrättelser måste vårt kristna kall ytterst vara att bygga fred.

Vingårdsarbetet börjar i oss själva. Och då skall vi inte sätta allt för många ägg i korgen på att vi i kyrkan ligger i täten.

Det kan lika gärna vara tullindrivare och horor, parkeringsvakter eller dokusåpa­kändisar.

Jesus är smått tjatig när han ständigt uppmanar oss att inte vara rädda, men det finns fog för tjatigheten.

Det är rädslan för oss själva, för varandra och för Gud som förlamar och som hindrar oss att gå ut i vingården.

Var inte rädda.

Kent Wisti
Präst och bildkonstnär