Eftertanke.
Mariiiiaaa! Vänta! Mariiiaaa! Var är du? Hallååå? Nej, det är tyst på mossen. Månen skiner över skidspåret och gör allting blått. Det blir allt mörkare och jag allt räddare.
När jag var tolv åkte jag skidor varje dag nästan. Det var på den tiden det fanns snö även i södra Sverige… Men nu åkte jag alltså skidor med klasskamraten Maria, hon som var snabb i allt. Och nu var hon före mig, långt före mig och jag såg bara skidspår och snöglitter och månen som lyste över allting.
Och chokladen var redan urdrucken och apelsinen uppäten och jag ville egentligen inte ta det där extra varvet, det började bli sent och jag ville hem. Plötsligt var hon där igen, glad och trött vid min sida. Kom vi gör snöänglar! Av med skidorna och ner i snön, röra på armar och ben med långa jämna tag, längre och längre ut från kroppen. Så. Vi ligger kvar och ser tysta upp i stjärnorna. Kylan brummar under oss. Försiktigt ta sig upp utan att förstöra.
Två änglar i snön lämnade vi efter oss. De snuddar vid varandras vingar, längst ut vid spetsen.
Sådär är det med Marior. Man tror man har henne, och så är hon borta. Man tror vi alltid ska vara vid varandras sida, och så finner man bara tystnad och ensamhet ibland. Jungfrun Maria har alltid varit för snabb för mig, hon undflyr mig, hon är för långt borta, för långt före, jag hinner inte med. Maria, väntaaa! Jag ville veta om du var rädd eller glad eller båda delarna, kanske? Såg du ängeln eller hörde du bara en röst, så som jag sett i en film, det blåser och slår i fönsterluckorna och jag ser dig tala ut i luften. Var det så det var, Maria?
Och du är så snabb, du hakar inte upp dig på det som jag hakar upp mig på, blev du inte rädd av allt det där om Högstes son och fader Davids tron och härska för evigt och välde som aldrig tar slut? Om en från din egen kropp, din egen lilla småstadsflickekropp? Nej, ”du ba’ hallå, hur ska det gå till? Jag är ju själv. Jag är bara jag. ”
Maria var snabb i allt. Hon sprang fortare än killarna och det var nästan förbjudet. Hon dribblade fotbollen snabbare än killarna och det var verkligen förbjudet. Och jag ville springa som hon men hon lärde mig springa som mig själv. Hon lärde mig hitta mitt långa kliv. Sen sprang hon ifrån mig för hon var sin egen.
Hur blev ditt liv, Maria? Du som var modigast i allt, du som gick tvärtemot och fick oss småstadsflickor att se att ”olydig” var maktens ord för modig? Nu vill de jag ska sjunga ”din lydnad är vår förebild” men det går ju inte, då trampas snöänglarna ned, då domnar ryggslutet av kylan.
Ska du komma en dag till mig igen, glad och trött från vägar du färdats, från hus du besökt, från död du bevittnat, från kamp du utstått, med glädjen som höll jämna steg med dig och lät dig vara din egen och ingen annans? Jag hör talas om dig ibland, någon känner dig bättre än jag, förstås. Någon berättar om allt du gör, hur du gör försiktiga småstadsflickor modiga, hur du delar dödens tyngd med den som måste bära den, hur du bär glädjen som en krona på ditt huvud som aldrig någonsin böjs för någon annan. För du är ju själv. Du är bara du.
Jag lovar att göra nya snöänglar denna vinter. Jag ska ligga där och titta upp i det mörka och låta månen lysa och jag ska inte vara rädd. Kylan ska brumma under mig men när jag går upp ska jag se att du gjort en ängel bredvid mig, och våra vingar ska snudda vid varandra.
Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR