Till jul vaknade man ur julkoman och längtade efter litet änglasång, masade iväg till kyrkan och fick höra om martyren Stefanus. Sex månader senare vore det bra med sommarpsalmer och litet fiolspel kanske och björkar i kyrkan, det blev ju inte av att komma iväg till kyrkan igår men idag går det väl lika bra. Och så står Johannes döparen där! Och vi arma predikanter ska på något sätt försöka få ihop alla känslor till något begripligt, både för oss själva och för församlingen.

Elisabet och Sackarias efterlängtade son ska på åttonde dagen få ett namn. Då som nu uttrycker föräldrarnas namngivande av barnet både släktanknytning och förhoppning. Föräldrarna är ense. De slår fast: Johannes är hans namn. Det väcker omgivningens förvåning. Det var inget släktnamn, inget man hade någon anknytning till. Namnet betyder Gud har visat sig nådig. De hade slutat hoppas på att få ett barn tillsammans. Barnet var verkligen en Guds gåva till dem. Alla som var med lade namnet på minnet. De trodde att det skulle bli något stort av barnet. Och det blev det. Han blev den Högstes profet. Och Sackarias lovsång med orden ”Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet” sjungs dagligen i kloster över hela världen och överallt där man ber med tidegärden. Hans namn glömdes inte bort, men utåt sett var hans liv ett förskräckligt misslyckande. Hans huvud bars runt på ett fat efter en dansuppvisning och hans Mästare dog som en brottsling. I allt detta var det väl ingen som förstod att Gud visat sig nådig.

Det är så mycket i världen som jag inte förstår. Nåd är en bristvara. De som säger ”vänd om, ta en ny färdriktning” blir nedtystade och på olika sätt oskadliggjorda. Vem vågar säga ifrån? Och med sitt eget levnadssätt visa att orden betyder något. Det finns sådana människor. Inte så många, men de finns.

I konsten finns många bilder där Johannes döparen och Jesus leker tillsammans som barn. De var ju kusiner. Man ser genast vem som är Johannes och vem som är Jesus. Johannes pekar med sitt lilla, knubbiga barnafinger på Jesus. Johannes blev som vuxen vägröjare och föregångare. Och det såg ut som om det inte kom något gott ur det. Men det gjorde det! Man blir inte älskad av att peka på Jesus. Och ibland blir man osäker själv. Till och med Johannes undrade i fängelset om han haft rätt. Var Jesus Messias eller skulle de vänta på någon annan? Tvivel och frågor undkommer ingen. Inte ens den Högstes profet!

Det jag längtar mest efter i vår kyrka nu är att vi skulle tydligare och modigare våga peka på Jesus. Vem skulle göra det om inte vi gör det? Det är en nåd att vi har en kyrka, det är en nåd att vi lever i ett fritt land där vi fritt får förkunna Guds ord. Vi har alla våra vackra kyrkor, alla våra ändamålsenliga lokaler, alla väl avlönade anställda och medel för att bedriva verksamhet. Vi har allt - måtte det väsentliga inte fattas oss. Kraft att peka på Jesus. Det är varken självklart eller lätt och ibland ser det inte ut att föra något gott med sig. Stilla och eftertänksamt får vi rannsaka oss själva i vad mån vi vågar vara den som pekar på Jesus, på hans kärleksbudskap. Och jag ber om att Gud ska visa sig nådig också mot mig. Då vågar också jag vara modig.

Caroline Krook

biskop emerita