Under fyrtio dagar har den uppståndne Herren varit tillsammans med sina lärjungar. De har ätit och druckit med honom, de har lyssnat till honom, nu får de med egna ögon se hans triumfartade återvändande till Fadern, och de sänds ut att vittna om honom. Djupast sett är det inte en separation över huvud taget. Kristus lämnar efter sig tre löften om fortsatt gemenskap.

Det är inte som i sagan tre önskningar. Efter uppståndelsen är det tydligt hur initiativet helt övergått till Herren. Utgångspunkten tas så att säga inte i människan och hennes behov. Utgångspunkten är i stället Jesus Mästaren själv; han är hela universums strålande centrum. Himmelsfärdsdagen ställer oss inför Kristus Konungen, som sitter på Faderns högra sida och gör anspråk på all makt i himmelen och på jorden.

Jesu första löfte är att vara med oss alla dagar till tidens slut. Det finns en fortsatt närvaro. Så länge han vandrade som människa på jorden var han – som vi alla – bunden vid en plats. Himmelsfärden betyder att han lämnar dessa begränsningar och delar Guds allestädesnärvaro.

Hans andra löfte är att sända Anden från Fadern. Den fortsatta närvaron sker genom att den Helige Ande utgjuts. Inte som en blek ersättning för Kristi närvaro, utan som en fortsatt inkarnation – i ordet och sakramenten. Himmelsfärden pekar framåt mot pingsten och kyrkans tid.

Det tredje löftet är att han ska komma åter i härlighet. Kyrkan lever i utrymmet mellan himmelsfärden och återkomsten. Hon är alltid riktad framåt, mot Herrens andra ankomst med Guds rike i dess fullhet. Himmelsfärden är därför också inledningen på hela världens återställelse.

En tänkvärd detalj på framställningarna av himmelsfärdsdagen i ikontraditionen är att Paulus kan målas som närvarande. Trots att han historiskt sett bevisligen inte var där; tvärtom förblev han ju under flera år framåt en svuren fiende till de kristna. Men ändå är han andligen närvarande vid himmelsfärden därför att han fick möta den Uppståndne.

Vi kunde alla målas in i denna ikon. Kristi himmelsfärd och allt den innefattar sker NU. Liksom apostlarna får vi vara tillsammans med den uppståndne Herren. Även vi äter och dricker tillsammans med honom och ”ser” honom. Även vi kallas att leva som vittnen om uppståndelsen.

Genom sitt kors steg Jesus längst ner i botten av mänsklighetens lidande. Han gick allra nederst i dödsriket. Därifrån står han upp igen – och drar mänskligheten med sig. Den uppåtstigande rörelsen fortsätter i himmelsfärden vidare: till Faderns härlighet. Dopet och tron förenar oss med den rörelse som ligger i Herrens lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd.

Genom honom, med honom och i honom befrias vi ur dödsriket: vi är på så många sätt fångna i synd, lidande och död. Herren Jesus Kristus är den som drar oss upp ur döden till livet, in i Faderns hus där han berett rum för oss, in i Treenighetens hjärta. Där i gemenskapen med Gud och varandra är vårt sanna hem. Nattvarden låter oss redan nu träda in i himmelen. När prästen i mässan sjunger ”Upplyft era hjärtan” är det på en gång en vägbeskrivning, en livshållning och en lovsång.

Mikael Löwegren

präst