I söndags ledde jag familjegudstjänsten i Hamrånge kyrka. I början sjöng barnen: Säg hej till din kompis, hej, hej...Då tänkte jag. Vad bra det passar med en hälsning gudstjänstdeltagare emellan i början av gudstjänsten. Tänk om man kunde byta ut den malplacerade så kallade ”fridhälsningen” mot en hälsning i början av mässan.
Jag har alltid upplevt fridshälsningen som andaktsstörande. Så här upplever jag det:
Jag har i mässan hört om Jesu verk och betydelse i prefationen, jag har fått sjunga den sublima kombinationen av serafernas sång inför Guds tron och folkskarans hyllning till Jesus när han rider in i Jerusalem, jag har fått följa med in i nattvardssalen en trappa upp i dens och dens hus, bett den bön som Herren Jesus själv har lärt oss, och är på väg uppför Golgatakullen för att lovsjunga Guds lamm som borttager världen synd. Innan jag hinner dit kan det komma en uppmaning att hälsa på bänkgrannarna vilket totalt bryter andakten just när den är som mest intensiv inför mottagandet av Herren själv, hans kropp och blod.
Varför detta moment just där? Jag har hört mig för med andra gudstjänstdeltagare i flera församlingar och många känner som jag, att den så kallade fridshälsningen är andaktsförstör-ande och någon har till och med kallat den integritetskränkande. Jag har inte träffat någon som upplever den fantastisk och andaktsbefrämjande. Men de flesta gör utan reflektion som prästen säger liksom man gjorde under det senare 1800-talet när nattvardsseden raserades av uppmaningarna till ett värdigt begående.
Om jag levat i ett annat land och i en annan tradition där jag på detta ställe i mässan omfamnats och kindpussats tre gånger (med eller utan vodkadoft) kunde jag kanske ha infogat detta i min andaktsupplevelse som att jag medupplever Jesu upplevelse i Getsemane. Men det är mig icke möjligt med den hurtiga handskakningsupp-
maningen.
Jag ber er i kyrkohandbokskommittén att överväga att ta bort fridshälsningen vid dess nuvarande plats.
Sture Larsson
Hamrånge, Uppsala stift.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR