Kyrkohandboken

Frågorna som fortfarande väntar på svar

Mer än en månad har nu gått sedan jag den 21 december i Kyrkans Tidning ställde ett par frågor till Svenska kyrkans tre högsta makthavare. Ännu har jag inte hört ett pip, skriver Thomas Grahl.

Mer än en månad har nu gått sedan jag den 21 december i Kyrkans Tidning ställde ett par frågor till Svenska kyrkans tre högsta makthavare ärkebiskop Antje Jackelén, kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby Wedin samt kyrkans generalsekreterare Helén Ottosson Lovén (”Hur avser kyrkomakten renovera byråkratin?”)

Tror ni de har bemödat sig om att besvara frågorna?

Ännu har jag inte hört ett pip. Vemodigt men typäkta. Svenska kyrkan kanske ändå vore betjänt av ett offentligt samtal om alltmer uppenbara brister i styrning och organisatorisk kvalitet.

Tystnaden just i detta fallet är mycket litet exempel, ett av flera beklämmande kännetecken på hur tidens tand har gnagt kyrkobygget. Även om man helt lade teologin åt sidan - hur man nu skulle kunna göra det i en kristen kyrka? - så karaktäriseras levande folkrörelser just av det ständigt pågående och icke tillrättalagda offentliga samtalet.

Även maktens utövare mår bra av att själva, utan kommunikatörsfilter och spökskrivare, svara för sina planer och gärningar på det öppna torget; det gäller inte endast i folkrörelsen utan även i den levande kyrkan. Liv förutsätter syresättning, ljud och ljus. Kvävning och tystnad, eller tomma ord helt utan verklig mening, förkrymper och dödar. Det senare synes emellertid allt oftare användas som styrnings- och maktverktyg, inte enbart i trossamfund utan även i andra samhällskroppar.

En självdeklaration är på sin plats eftersom maktens tystnad ibland plägar skylas av en medvetet förminskande projicering av debattörerna för förment dolda avsikter. Frågeställaren - jag själv - tillhör ingen nomineringsgrupp eller sekulärt politiskt parti, och har varken förtroendeuppdrag eller andra uppdrag i kyrkans tjänst.

Jag har i två tidigare mandatperioder suttit som menig medlem i kyrkoråd i två olika lokala församlingar, en vardera i Stockholms respektive i Lunds stift. Där var jag med på lokala personbyggda samlingslistor, i Stockholmsfallet löst knuten till POSK. Men jag är en trogen medlem av kyrkan, övertygad kristen och en glad och hemtam om än inte helt frekvent gudstjänstbesökare. Enbart på denna senare grund står jag där med mina frågor. De förtjänar ändå - och kanske just därför - att besvaras.

I jesuiternas högkvalitativa kulturtidskrift Signum skrev Kjell Blückert i nr 7 2017 en insiktsfull och intressant ledare, ”Den radikalt kristna modellen”. Där konstaterar han att eftersom Svenska kyrkan nu slutligen tycks ha övergivit den dubbla ansvarslinjen som lednings- och beslutsstruktur så kanske modellen vore något för den romerskt katolska kyrkan att anamma.

Den är ju stark och bra. Skribentens resonemang, och sammanhanget där det publicerats, skulle rimligen kunna tjäna som ännu en orsak för dem som har det yppersta ansvaret för Svenska kyrkan att ta samtalet om ledning, styrning och organisatorisk kvalitet på största allvar.

Också det att frågor får förbli svarslösa är ju alltid ett slags svar. Hen som har öron, hen höre (för att lätt parafrasera 1917 års bibelöversättning).

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken