Försoningsteologi

Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer

WEBBDEBATT  Jag är glad att min artikel har väckt debatt och tacksam över Internets förmåga att sprida information snabbt och på det sättet nå ut till många, men jag efterlyser mod att våga ifrågasätta och även mod att våga stå för sin sak med hela sitt namn!

Jag förstår att människor känner sig hotade när deras världsbild ifrågasätts, men likväl anser jag att kärnfrågorna måste lyftas och debatteras inom kyrkans egen sfär. Kyrkan är i kris, både ekonomiskt och andligt. En del röster menar att det beror på urvattningen av budskapet, andra hävdar att vi behöver ha mer "jippon" i kyrkan, för att locka folk. Jag menar att vi måste våga lyfta de obekväma frågorna. Försoningsoffret är en sådan. Det fanns en tid då kyrkans män hävdade att jorden var platt. Jag hoppas att ingen tror på det idag?

Läs mer

Tidigare debattartikel: Webbdebatt: Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm


Svar på debatten:

Webbdebatt: Är det verkligen så enkelt, Ulla?

Webbdebatt: En lösning där ondskan får storstryk

Vänd på perspektivet!

Med ansvar följer skuld

Vi behöver inga blodiga offer, vare sig mänskliga eller gudomliga, för att bli fria!

Det finns ingen fallen skapelse, inget som en gång har varit fullkomligt och därför måste helas. Därför faller hela idén om försoning. Vi behöver inte försonas med någon gudomlig skapare. Människan är inte ondskefull för att hon är syndig, hon utför ondskefulla handlingar bland annat på grund av rädsla, maktanspråk och för att hon har en inneboende överlevnadsmekanism.

Tanken att Jesus dog på korset för "våra synders skull", att "han har betalat skulden med sitt eget blod", är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro. Att man från akademiskt håll fortsätter att hävda detta, är för mig en gåta. Lika gåtfullt är det att man fortsätter hävda, att utan detta "försoningsoffer" finns inget att hämta i Jesus liv och att Jesus då skulle ha glömts bort och begravts under historiens damm för länge sedan. Det är skrämmande att dessa utsagor får stå oemotsagda år ut och år in. 

Själva ordet synd är ett kyrkligt begrepp (av det grekiska ordet hamartia i betydelse ungefär att "missa målet"). Det leder oss fel genom att begränsa och förminska människan, istället för att stärka och upprätta. Alla som är pedagoger vet att människor utvecklas av uppmuntran, inte tvärtom! Men när vi gör fel, begår misstag eller skadar en annan människa ska vi självfallet ha möjlighet att be om förlåtelse och även få ta emot förlåtelse. Att vända sig till Gud är ett sätt, men framförallt bör vi vända oss mot den vi har skadat och be om förlåtelse, och i slutändan även förlåta oss själva, däri ligger en enormt frigörande kraft!

Vi är födda med förmåga att tänka, reflektera och ifrågasätta, och ändå är det en skrämmande liten del av oss, som använder sig av denna förmåga. Vad beror det på? Rädslor men också bekvämlighet. Det är otäckt att sticka ut hakan och hävda något som strider mot det etablerade, men det är också bekvämt att följa strömmen och göra det som andra gör, vare sig det är bra eller dåligt. Den "tysta" kyrkan är mer skrämmande än den som högljutt står på barrikaderna och kämpar för sanning, rättvisa och frihet. Att man inom kyrkan hävdat saker i århundraden, innebär inte att dessa utsagor är "sanna".

Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.

Vad vi missar är att kyrkan faktiskt har ett ärende, utan försoningsoffer. Jag anser att det är dags att upprätta Jesus till den storslagna människa och andliga förebild han är! Han led en förfärlig död på grund av att den tidens människor inte tog till sig hans budskap och makthavarna blev rädda för att han uppviglade folket. Han mördades på grund av sina åsikter, vilket var förfärligt men inte särskilt unikt. Sådant sker fortfarande på många håll runt om i världen.

Men kärlekens kraft som han predikar är större än något annat. Detta Jesus budskap ser jag som min främsta uppgift att föra fram i Svenska kyrkan. Om det anses okristligt får vara upp till var och en att bedöma.

Ulla Karlsson
Präst i Aspeboda församling




Mer inom samma ämne
Försoningsteologi
Försoningsteologi
Försoningsteologi