Kyrkovalet

Stoppa det politiska spektaklet!

Politiken kan behöva en stark kristen kyrka med teologisk ryggrad, att konsultera när den ska navigera i Sveriges framtid av nya religiösa landskap, skriver Ann Lång, Frimodig kyrka.

Svenska kyrkan har, på olika sätt, haft ett stort historiskt inflytande i Sverige. Vår fanas kors slår fast detta faktum. Det kristna arvet syns i konsten, litteraturen och inte minst i vår människosyn. Även för icketroende har alltså den kristna kyrkan präglat samhällsbyggandet och påverkat till exempel vår humana rättssyn. Det kristna budskapet har burit, inte förhindrat, utvecklingen av vårt västerländska samhälle.

Allt fler ställer sig frågande till vad som nu egentligen händer inom Svenska kyrkan. Varför blandar vår statsminister sig i vad kyrkans präster ska tro och predika? Vad skulle vi sagt om en annan stats ledare gått in och justerat trosbekännelsen i det landets religiösa samfund? På vilket sätt kan politiken med sina begränsade, drygt hundraåriga, flyktiga och föränderliga ideologier, som ständigt omprövas i tid och otid, tro att de kan tillföra en evig sanning något? Ett heligt evangelium, förmedlat av kyrkans Herre och traderat i över tvåtusen år till kristna över hela världen är mäktigt. Skulle (C) eller (S), som nu krattar manegen också för (SD), tillföra något bättre och större till Jesu Kristi (världsvida) kyrkas budskap och människans frälsning? Jag tror inte det!

Det är obegripligt för oss gudstjänstfirare, dessutom helt förvirrande för oinitierade, när politiker finner kyrkans arena så viktig att de slåss om den, samtidigt som de länge predikat att religiositet är en privatsak och hyllar att vi lever i ett sekulariserat samhälle. Framförallt vänsterpolitiken har präglats av ett förakt för troende kristna. ”Tro kan man göra i kyrkan”. Det kan man uppenbarligen snart inte i Svenska kyrkan längre.

Nu ställs vi inför mötet med många nya medmänniskor, som har ett helt annat förhållande till sin tro och religion. Som anser att trosutövning är viktig och alls inte kan förbises eller behöver döljas. De har levt i länder där lagar och beslutsfattande inte skiljer på det världsliga och det andliga, som vi protestanter erkänner oss till, utan religionen styr statskicket genom lag. Klädsel tillkännager övertygelsen och många varken vill eller kan avstå symbolerna. Krocken är uppenbar!

Var går gränsen för religionsfriheten i ett sekulärt samhälle? Vem klarar bäst att möta detta och överbrygga problem som uppstår? En politiserad kyrka, som inte vågar bära sitt eget kors? Knappast! Politiker som har så liten förståelse för tro, att de vill skaffa undan Jesus och sekularisera Svenska kyrkan inifrån, är inte kapabla att upprätthålla en sekulär stat i mötet med starka religioner. Första förutsättningen att klara detta är just att kunna skilja på religion och politik.

Svenska kyrkan kunde ha haft en viktig betydelse i mötet med andra religiösa ledare, om biskopar, präster och kyrkomötet stod upp för Jesus Kristus, som kyrkans enda och självklara grund. Toleransen ökar ofta när tro möter tro i ömsesidig respekt. Vi ska inte omformulera våra trossatser eller anpassa dem till andra religioners seder och uttryck, lika lite som till dagspolitiken. Inte be om ursäkt för förkunnelse och mission. Så kan vi bli en stabil, och trosviss part i samtalet med andra religioners företrädare och en garant för det kristna budskapets plats i Sverige. En garant för att människans – också kvinnors och barns – okränkbara värde är absolut.

Ett första steg mot en kyrka med det kristna budskapet i centrum och med en styrka genom tron - värd att förmedla till alla - är att snarast stoppa det politiska spektakel som nu pågår. Politiken kan behöva en stark kristen kyrka med teologisk ryggrad, att konsultera när den ska navigera i Sveriges framtid av nya religiösa landskap.

Mer inom samma ämne
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet