Lucias tro avslöjar mörkret som uppenbaras i vår feghet 

Det är 1 721 år sedan (!) Lucia vandrade på jorden i verklig gestalt. Visserligen ska hon ha kommit från en välbärgad siciliansk familj, men det var knappast vita kläder, en krona av ljus och ett rött bälte hon bar. Det var i stället en på den tiden betydligt mörkare hemlighet.

Tre hundra år efter Kristus var Sicilien inte det katolska centrum vi i dag föreställer oss, där också maffiabossarna böjer sig för helgonen.

Men Lucia hade fått svar på sina böner till den kristne Guden om sin mammas tillfrisknande och ville nu dedikera sitt liv åt att förbli en jungfru åt honom. Den hemgift hon fått av sin trolovade skänkte hon därför enligt legenden till Syrakusas fattiga. Ett beslut som fick mannen, som inte själv var troende, att explodera av vrede.

Här är den del av helgonlegenden vi sällan berättar:

På grund av sin radikala tro och de handlingar den ledde till såldes hon till en bordell för att förnedras och bespottas. Men inget lyckades; inte ens försöket att bränna upp henne på bål. Efter att hon fått nattvarden blev hon till sist halshuggen. Och dog så martyrdöden.

När jag sitter i kyrkbänken och ser min åttaårige son och hans klasskompisar skrida fram för att sjunga Luciasångerna tänker jag på den kontrast som skiljer den ursprungliga Luciahistorien från vår svenska jultradition.

Ändå hör de ihop. För att Lucia gav allt för det hon trodde var rätt - och för sin tro - kan vi fira att ljuset segrar denna dag. I Norden också en behövlig påminnelse att vintermörkret inte är evigt.

Men det är en också en utmanande tanke som ställer saker på sin spets. Var kompromissar jag med det sanna i dag? Var låter jag min tro förminskas för att vinna den kortsiktiga glädjen?

Det slår mig därför i kyrkbänken att Lucia inte bara kommer med ljus – hon avslöjar vårt eget innersta mörker. Och visar vad människan kan våga, och genomlida, när hon inte längre låter rädslan styra. Därför lämnar hon mig med en fråga jag inte kan värja mig emot: Vad är jag villig att offra för det jag säger mig tro på och menar är sant?

När barnen sjunger om ljuset som återvänder vet jag att det inte är en saga. Det är vittnesbördet om en sanning som överlevt eld, våld och århundraden – och som nu, ännu en gång, söker en plats i mitt eget liv.