Svenska kyrkans ihåliga demokrati

Svenska kyrkan har 5,4 miljoner medlemmar och ett av landets mest omfattande interna valsystem. Det är därför rimligt att förvänta sig att grundläggande demokratiska principer – insyn, struktur och transparens – inte bara finns på papperet utan också fungerar i praktiken.

Men det gör de inte. I dag saknas en samlad nationell uppgift om hur många mandat som fanns att tillsätta i kyrkofullmäktige vid kyrkovalet 2025, och hur många av dessa som faktiskt fylldes av ledamöter.

Här finns ett demokratiskt underskott som hittills inte har uppmärksammats. Röster har räknats, mandat har delats ut, men i många fall står stolarna ändå tomma. Det är svårt att försvara i en organisation som beskriver sig som demokratisk och vars beslutsnivåer påverkar både församlingars och stifts liv i grunden.

Det första problemet är statistikens fragmentisering. Uppgifterna finns, men ligger utspridda. Den som vill veta helheten måste själv plocka fram siffror från hundratals Excelark och PDF-filer, för att sedan pussla ihop dem till en nationell bild. Informationen är alltså inte saknad, den är bara så oåtkomlig att den i praktiken blir oanvändbar. Det borde vara självklart att en medlemsstyrd organisation gör sin representation offentlig och lättillgänglig. I stället är det i dag omöjligt att se de mest elementära fakta: hur många stolar som ska fyllas, och hur många som faktiskt bemannats.

Det andra problemet är de tomma stolarna. I många församlingar tilldelades fler mandat än det fanns kandidater som kunde ta plats i fullmäktige. Resultatet blir att väljarnas vilja bara till hälften realiseras. Mandaten är fördelade, men representationen uteblir. Det är inte bara olyckligt. Det påverkar också maktbalansen i församlingen.

I en stor församling kan fem tomma stolar på en majoritetslista knappt märkas. Men i en mindre, där flera nomineringsgrupper har jämnstora mandat, kan samma antal tomma stolar helt förändra styrkeförhållandena. En grupp som fått väljarnas stöd kan förlora sin tyngd, inte för att väljarna ändrat sig, utan för att listan inte lyckades bemanna platserna. På så sätt uppstår demokratiska skevheter som ingen röstsedel avsett.

Frågan blir då: hur bör Svenska kyrkan hantera situationer där mandat inte kan bemannas?

Det nuvarande svaret, att acceptera tomma stolar, är otillräckligt. En representativ demokrati förutsätter att någon faktiskt representerar. Om kyrkan vill värna sin interna demokrati behöver den därför utveckla ett system som hindrar att mandat blir tomma eller åtminstone hanterar det när det sker.

Ett alternativ är att anordna fyllnadsval när stolar förblir obesatta. Det skulle visserligen kräva mer administration, men det skulle också vara det metodiskt renaste sättet att låta väljarnas vilja slå igenom fullt ut. Ett annat alternativ är att fördela de tomma stolarna proportionellt mellan de grupper som kan bemanna dem, för att undvika att mandat ligger oanvända. Det öppnar visserligen för diskussion om legitimitet, men det skapar åtminstone en fungerande beslutsförsamling.

Det är också rimligt att kräva att nomineringsgrupper inför ett val presenterar tillräckligt många kandidater för att kunna bemanna åtminstone hälften av de mandat som står till förfogande. Det skulle göra det svårare att ställa upp med korta listor och ändå förvänta sig att kunna bära ett stort väljarstöd. Den som söker majoritet måste också kunna förverkliga den i praktiken. Syftet är inte att begränsa gruppernas möjligheter, utan att säkerställa att väljarnas stöd inte går förlorat i tomma stolar.

Vilken modell kyrkan än väljer är en sak tydlig: nuvarande ordning räcker inte. Tomma stolar är inte ett marginellt fenomen utan ett strukturellt problem. Det går inte att hävda att demokratin fungerar när mandat står öppna och ingen tar plats. En demokrati kan inte leva på papperet. Den måste bemannas av människor.

Ska Svenska kyrkan ta sin interna demokrati på allvar behöver den först ta ansvar för sina egna siffror. Hur många mandat fanns att tillsätta? Hur många tillsattes? Och vad ska göras åt de som inte fylldes? Så länge dessa frågor saknar svar kommer också demokratins legitimitet att vara ofullständig.

Christer Wesetermark