Tro kan aldrig bli ett vetande

I alla religiösa sanningsanspråk finns ett frö till intolerans och våld; sanningsanspråk som kan få en troende människa att lyfta en sten och kasta den på den som inte har den rätta tron.

Vilka har det yttersta ansvaret för allt elände som gjorts i religionens namn? Svaret är de religiösa ledare som inte har mod att tala om behovet av ödmjukhet inför människors olika trosuppfattningar.

När präster, imamer och rabbiner låter ett heligt ord eller sakrament blir det allenarådande moraliska rättesnöret, då har var och en av dem i sin religiösa övertygelse glömt bort att moralen inte är något som man kan mäta.

För moral är ett samtal mellan individer, moral är det som ska binda samman människor, moral är det som ska ge oss en värld där vi kan leva tillsammans. Men när moralen blir singularis – när den blir en sanning – då har man frambringat ett ”vi och dom”. Och till slut kastar man stenen mot den som inte har den sanna tron.

Tro är tro, och inget annat än tro – oavsett hur stor den än må vara och oavsett hur mycket den än gränsar till visshet. Tro kan aldrig bli ett vetande. För hur ska man kunna bevisa en tro? Hur ska två begåvade människor med diametralt skilda trosuppfattningar kunna övertyga varandra i en fråga som varken kan mätas eller vägas?

Vem kan utan att göra våld på sitt förnuft säga att ”jag har sanningen om Gud och om vilken skrift som är heligast”.

När religiösa ledare underlåter att tydligt markera trons gränser, då har gudfruktiga ord och sakrament blivit viktigare än människokärlek.

Melker Garay