Konvertering. Flyktingströmmen kan i vissa fall leda till en längtan efter en ny religiös tillhörighet. Därför behöver vi påminna oss om att inte blanda ihop kyrkans olika uppdrag och att ge människor tid att mogna in i en ny identitet.
Den stora flyktingströmmen har hittills påverkat Svenska kyrkan mest ur ett diakonalt perspektiv. Men frågor om byte av trostillhörighet kommer också att märkas framöver.
Det kommer knappast att handla om några masskonverteringar, men sett till den väldiga mängden flyktingar kommer frågan sannolikt ändå att dyka upp oftare än förut. Det kan i synnerhet gälla ensamkommande flyktingbarn, som ännu bara är i början av sitt identitetssökande.
I det här sammanhanget kan det vara bra att påminna om biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext från 2012.
Dokumentet ger en bra grund i mötet med den här typen av frågor. Men det finns också anledning att reflektera kring mer handfasta pastorala råd.
Ett grundläggande sådant kan vara att påminna om vikten av att hålla isär kyrkans olika uppdrag. Det diakonala uppdraget handlar om att möta människor i nöd, oavsett trostillhörighet. Där får det aldrig uppstå någon osäkerhet kring det rent humanitära syftet.
Om och när frågan om byte av trostillhörighet kommer upp bör det – sett till den extrema situation, som flyktingarna befinner sig i – först och främst ses som en själavårdsfråga och då blir uppdraget ett annat. Den som tar emot ett sådant samtal bör därför förslagsvis inte medverka på annat sätt i församlingens flyktingarbete, för att understryka den skillnaden.
Det primära syftet med ett sådant samtal bör vara att hjälpa flyktingen att hitta sina egna svar kring sin identitet i en helt ny livssituation.
I det omvälvande mötet med en helt ny kultur måste en sådan process få ta god tid, även när frågan för flyktingen själv kan framstå som enkel. Med den öppenhet som ska prägla Svenska kyrkan kan församlingens verksamheter få vara en miljö att växa i under tiden.
Det själavårdande samtalet kan kompliceras av att det kan behövas tolk och här måste själavårdaren vara uppmärksam, så att tolken inte hamnar i ett etiskt dilemma utifrån sin egen trostillhörighet. Dessutom kan en sådan situation skapa otrygghet för flyktingen, eftersom ett byte av religionstillhörighet är konfliktladdat i många kulturer.
Frågan om dopundervisning kan komma först i tredje hand och är ytterligare ett separat uppdrag. För att undvika svårigheterna kring behovet av tolk kan det därför vara klokt att vänta tills flyktingen kan föra ett samtal på hjälplig svenska.
I riktlinjerna för Svenska kyrkans konfirmandarbete anges att konfirmandtiden ska omfatta minst sex månader. I ett fall som det här finns det goda skäl att förlänga den tiden ytterligare.
Redan i den tidiga kyrkan var dopundervisningen en lång process, inte minst mot bakgrund av att de nyblivna kristna stod inför omedelbara risker för förföljelse. Liknande faror finns också i dag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR