Motsägelsefulla budskap om Svenska kyrkan

Det är motsägelsefulla budskap som når oss om hur det står till med vår kyrka. Å ena sidan skrivs det om ökande skaror av konfirmander, om aktiva inträden, färre utträden och om unga vuxna dopkandidater.

Å andra sidan sägs det att kyrkorna gapar tomma på söndagarna och det är svårt att rekrytera medarbetare. Gudstjänster och förkunnelse är å ena sidan tråkiga och högtravande men å andra sidan så har ”måbraföredrag” och friskvård och trevligheterna tagit över.

Från några håll efterlyser man mer andakt och undervisning medan andra vill att det kyrkliga ska tonas ner och ersättas av frågesport och billig fika. Några av de som börjat söka sig till kyrkan vill höra evangeliet om försoning och evigt liv – medan andra önskar använda kyrkan som plattform för sin egen agenda.

Det finns många som vill att kyrkan ska förändras. Men hur den ska förändras finns det motsägelsefulla önskningar om.

Ibland får man höra att om vi bara blir trevligare i mötet med människor och bjuder på bra underhållning så ska kyrkans kris lösa sig. Kyrkoarbetare sliter sig fördärvade i att vara sociala och tillmötesgående.

Man vill ha en samhällstillvänd kyrka. Skogen, klimatet och minoriteters rättigheter är stora ämnen. Att vara en god kamrat, duga som man är och att man kan om man vill är centralt i undervisningen. Det som sägs på många ställen där idealitet finns. Andra önskar en kyrka med nationalistiska drag.

En annan grupp ropar efter andlig föda. Längtar efter en kyrka som är tydlig. Men vad som är andlig föda, vad som är tydlighet – och vad kyrkan ska vara tydlig med är vi sällan ense om.

Samtidigt som andliga frågor trendar i medier kräver andra att sekulariseringen ska bli tydligare. Kyrkor och samfund får finnas med om man stryker alla konfessionella inslag. Det är två motsatta strömningar.

Kanske inte konstigt att vi i Svenska kyrkan springer som yra höns åt alla håll. I stället för att stanna till, ta ett djupt andetag och fråga oss vad som är kyrkans uppdrag.

Kanske är den inte en megafon för olika ideologier, kanske inte en förströelse, kanske inte en social institution? För tänk om vi inte äger kyrkan, om den inte är till för våra egna syften? Det skulle ju kunna vara så att kyrkan har en Herre vars tjänare vi är. Om Jesus är centrum i allt vi gör, hur påverkar då det vår verksamhet? Hur lägger vi upp programmet? Måste vi till varje pris göra alla nöjda? Eller har vi en viktigare uppgift? En mission vi finner vila i, glädje av? Som inte bränner ut?

Eller har fällan slagit igen om oss? Vi känner oss klämda mellan att vara trogna evangeliet och att vara relevanta i dagens samhälle. Vi försöker på alla vis vara det som vi tror att folk vill att vi ska vara – i stället för att vara det Jesus vill att vi ska vara.

Vi skulle ju kunna försöka förverkliga mer av Guds plan med oss och minska lite på vårt behov av självförverkligande. Visa på Jesus, mindre på oss själva.

Inte kämpa mer och mer utan börja lyssna efter vår Herres röst.

Ingegerd Alberius, diakon och journalist