Kyrkohandboken

Ett arbete som handlar om kyrkans identitet

Kyrkohandboken. Vi kan se fram emot en ny kyrkohandbok, men behöver dra lärdom av processen. Vi behöver stärka tilliten till kyrkan, öka den musikaliska kompetensen och inse att vi arbetar med kyrkans identitet. Då kan också vägen till en reviderad psalmbok bli lättare.

Biskop Ragnar Persenius har fått kritik för att ha uttryckt att en ny kyrkohandbok ”med all säkerhet” kommer att antas av kyrkomötet. Med tanke på att förslaget i huvudsak har stöd av kyrkomötets nomineringsgrupper och därtill av läronämnden är hans antagande dock fullt rimligt.

Däremot är det fortfarande en öppen fråga vilka förändringar som kommer att ske under gudstjänstutskottets beredning i kyrkomötet den här veckan och inför beslutet 21-22 november, inte minst när det gäller musiken. Det är exempelvis fullt möjligt att, precis som tidigare, ge ut en kyrkohandbok med enbart text, men att vänta med missale och en separat musikdel tills förslaget har bättre förankring bland kyrkomusikerna.

Tills dess får vi hoppas på en slutdebatt med goda sakargument snarare än känslostormar och misstänkliggöranden. I väntan på revisionsbyrån Grant Thorntons analys av handboksprocessen är det uppenbart för alla inblandade att den inte har fungerat så bra som någon av oss skulle önska. Därför kan det redan nu vara klokt att börja blicka framåt.

Vid läsårets första föräldramöte sa en rektor nyligen att han hoppades på mer tillit från föräldrarna. Skolan är nämligen, precis som kyrkan, en ifrågasatt miljö i den offentliga debatten. Om föräldrarna kan undvika att kritisera lärarna inför sina egna barn ger det både lärare och elever bättre möjligheter för lärandeprocessen i skolan. Vi bör kunna tänka på ett liknande sätt också i kyrkan. Ta debatten där den hör hemma, men försök också sprida tillit till kyrkan som organisation. Det gynnar oss alla i slutändan.

En annan insikt bör vara vikten av att stärka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet. I dagsläget finns det bara två musiker anställda där, om vi bortser från de som arbetar på utbildningsinstitutet i Uppsala och Lund. Det är rimligtvis för lite, med tanke på hur viktig musiken är i kyrkan som organisation.

Som en följd av kyrkohandboksarbetet beslutade kyrkomötet förra året också att påbörja en revision av den nuvarande psalmboken och då finns det uppenbara risker för liknande konflikter som de som har kommit i dagen i den nu pågående processen. Därför måste den musikaliska kompetensen vara en tydlig del av det arbetet.

Förutom de uppenbara musikaliska beröringspunkterna mellan psalmbok och handbok finns det slutligen en likhet i att de båda är bekännelsedokument och däri ligger också en viktig insikt. I praktiken är de kanske till och med viktigare som gemensamt uttryck för tro och liv än exempelvis Confessio Augustana, genom att kyrkan använder dem dagligen och de talar in i vår egen tid i högre grad än reformationens skrifter.

Det ligger stora utmaningar i att försöka uttrycka gemensam tro i en pluralistisk tid, vilket har påverkat handboksarbetet och kommer att göra det på motsvarande sätt i framtagandet av en reviderad psalmbok. Alla kommer inte att kunna få det precis som de vill och därför behövs en process med både relevant kompetens och ömsesidig tillit. Arbetet med handbok och psalmbok är ett arbete med kyrkans identitet och behöver därför behandlas med stor vishet.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken