Kyrkan visar på styrka som välfärdsaktör

Flyktingkrisen har lockat fram många goda krafter i Sverige, som en del av oss kanske hade börjat tvivla på som möjliga. Vi kan bland annat glädjas över att Svenska kyrkan både har varit en tydlig profetisk röst och en organisation med handlingskraft, inte minst genom sina enskilda församlingar och diakoniorganisationer.

Ändå räcker platserna inte till och regeringen har därför börjat tala om att tältläger behöver upprättas i ett land, som snart har vinter. Samtidigt rapporterar massmedier om vissa entreprenörer, som tar ut något som bara kan uppfattas som ockerhyror, och om hur andra företag ordnar flyktingboenden i undermåliga lokaler och med lika undermålig mat.

Även om detta i bästa fall är undantag kan det ändå bli en påminnelse om att Sverige behöver en stor ideell aktör inom välfärdsområdet, där människovärdet snarare än vinstkrav är den primära drivkraften. Inom Svenska kyrkan finns sedan ett par år tillbaka en aktiv debatt om kyrkans möjligheter att gå in i den rollen, med både farhågor och förhoppningar.

I flyktingkrisens spår har det hittills funnits en överraskande snabbhet i många församlingars agerande och i stöd från kyrkans arbetsgivarorganisation, men det går inte att begära något sådant av stora grupper volontärer eller genom övertid för församlingarnas nuvarande personal i längden. Därför behövs det nu också en hållbar långsiktighet och därmed en fastare organisation.

Revisions- och konsultföretaget Ernst & Young presenterade 2013 ett expertutlåtande om Svenska kyrkan som leverantör av tjänster inom äldreboenden på uppdrag avKyrkostyrelsen.

Underlaget skulle relativt lätt kunna tillämpas på flyktingboenden också.

I rapporten talas det om att skapa en ny parallell struktur till kyrkans existerande organisation på uppdrag av Kyrkomötet.

Med hjälp av de erfarenheter, som redan finns lokalt på olika håll inom kyrkan, kan en gemensam kompetens byggas upp, som sedan kan komma enskilda församlingar eller kyrkans eget utförande bolag till del.

Ernst & Young ser i rapporten ljust på Svenska kyrkans möjligheter att bygga upp en sådan organisation genom såväl rikstäckande närvaro och relativt god ekonomi, som ett bra förtroende hos allmänheten. I det här fallet skulle vi kanske dessutom kunna lägga till de mångåriga erfarenheter, som Svenska kyrkans internationella arbete har fått av liknande situationer i helt andra delar av världen.

Det finns med andra ord en god beredskap, såväl i lokalt engagemang, som i ett genomarbetat underlag för nationell nivå. Nu återstår viljan att ta de sista stegen för att det här ska hålla på sikt också.

Jonas Lindberg